Ur breven som skrivs runt månadsskiftet kommer det fram att pappa ofta, i tankarna, är hos juniorerna i Sverige. Det är sommar och han vet att flera juniorläger äger rum runt om i Sverige. Så här skriver mamma i ett brev till sin mor:

I förra brevet som vi skrev gemensamt till Skoghus o. Björsäter (det jag citerat ur i de sista inläggen – skrivet den 31 juli) glömde vi alldeles att tacka för telegrammet vi fick från lägret. (i Björsäter) O vad vi blev glada! Hälsa och tacka farbror Lindell så gott. Just nu håller Torsten på att prata om juniorläger hemma i Sverige och då blir han så pigg.

Det måste ha varit en otrolig skillnad för pappa när han jämför det han gör nu och hur förra året 1944 var. Jag nämnde redan i 15:3 att jag har tillgång till en anteckningsbok där pappa skrivit in text, datum och plats för alla de andakter och predikningar han haft på olika platser. 1944 medverkade han på 88 platser och hade totalt 244 andakter/predikningar. Den senaste anteckningen i den boken är för 3 mars 1945 (Örkelljunga). I den nya boken han börjar använda i Etiopien är den första från 30 december 1945 (Addis Abeba).

Nu skriver de flera brev (kopiebrev) till juniorföreningar som skrivit brev till dem. Det är många av juniorerna som hört av sig till farbror Torsten och tant Elsa i Afrika. ”De flesta av breven vi får är från våra kära juniorer. De tycks på ett särskilt sätt vilja följa oss i vårt nya arbete” säger de i ett brev.

Nu till kopiebrevet de skrev den 1 augusti. Den kopia jag har skickades till Önneköps juniorförening c/o Margith Ivarsson:

Nu har vi varit i Afrika en tre månaders tid. Nu äter vi den afrikanska maten lika bra som vår svenska.Vi har så god aptit som man brukar ha på juniorläger. Det går lika bra att sova här ute som hemma. Men vi blir störda ibland – rätt ofta för övrigt. Vi vaknar till en stund och lyssnar, men sén somnar vi till så tryggt igen. Vi är ju under Guds beskydd både dag och natt. Det hörs nämligen ibland några besynnerliga ljud. Det är hyenorna som tjuter här utanför vårt hus. Och det får de hålla på med. De kan ju ändå inte komma in i vårt hus. Men är man ute och går på kvällarna då vill man helst ha ett spjut med sig….

Vi tror knappt att ni skulle vilja titta in på sjukhuset där tant Elsa arbetar. Ni skulle nog vänt i dörren och gått ut. Men här behövs hjälpen. Vart ska de stackarna annars tá vägen, om de inte finge komma till oss. Jag stod en gång och såg på då en pojke i junioråldern fick sitt sår på benet omlagt. Han vred sig i smärta. Ni har det så bra hemma i Sverige, så ni vet inte hur bra ni har det…..

I eftermiddags  bjöd vi våra pojkar, en som jobbar i köket, en som jobbar i trädgården och två som arbetat vid kyrkan, på the. Vad de blev glada. Här är inte människorna bortskämda så det är inte svårt att glädja dem. ”En liten fest” försökte vi säga på vårt nya språk. ”En stor fest” sa de…..

Här skulle vi så gärna vilja göra något för pojkarna och flickorna. Vi vet inte riktigt hur. Skola vore ju det bästa för dem. 

I brev till sin mor, som jag återkommer till nästa vecka, nämner mamma flickan Gannami igen (se 15:24) Här om dagen kom Gannami och gav mig färsk majs. Jag vet inte hur hon fått det, men det var nog det bästa hon kunde hitta på. I söndags var hon, när hon gick till kyrkan, skrudad i klänningen som varit mitt nattlinne, det som Mor satte nya armar i. Själv hade jag den hopskarvade klänningen som Astrid gjorde i ordning åt mig. O, vad hon tyckte jag var fin. Det är ju lite grann färg i det rutiga.

Det blir lite mer oregelbundet mellan inläggen nu ett tag. Nästa kommer den 4 aug.