Sent på natten den 4 augusti skriver mamma ett brev till ”Lilla älskade Mor” igen. Hon skriver så här i brevet: ” Säg syskonen att viljan att skriva till dem också finns , men det är som mest naturligt att skriva till Mor.” Därför blir det också direkt ur hjärtat och personligt. Det är i detta brev hon skrivit om hennes och Gannamis klänningar (Se 15:31) Här kommer lite mer:

I dag fick vi brev igen, och ett från kära lilla Mor. Tack! Vi blev så glada för det, det var bara så tråkigt att Mor inte fått något från oss. Vi har skrivit så många brev. Detta är det sjätte sedan vi kom till Afrika. Det måtte gå saktare med breven hem än hit ut. Detta som var skrivet den 20 juni hade vi här den 4 aug. (Tre månader och i princip utan livstecken från dottern.) Gud hjälpe lilla Mor så inte väntan blir allt för svår! Nu har väl Stjärne hälsat ifrån oss. Då sa han väl att Torsten varit sjuk. Det har varit en svår tid. Torsten blev så modfälld när han kände sig så klen. Men nu, Gud vare tack, är allt bra igen. Och nu skulle Mor ha sett oss när vi har ätit en väldig banan, den största jag någonsin sett. Det är välsignat med bananerna…

Jag är fri i morgon, (söndag) det skall bli skönt. Det blir lite tröttsamt ibland att arbeta på sjukhuset och ändå ha hemmet att tänka på. Men jag har varit så kry, Gud vare tack. Det är bara så svårt att orka upp på morronen. Jag har så många sjuka barn på avdelningen nu. En liten stackare hade lunginflammation och var så dålig, vi trodde inte han skulle kunna leva, men nu är han så pigg och så rar..

Det kommer tidigt fram att mamma inte helt trivs med sjukvårdsarbetet. Vad anledningen är vet jag inte. Är det kanske bara att det är frustrerande att arbeta utan att kunna språket. Det blev ju också så att hon inte jobbade i sjukvården så mycket under de kommande åren. Hon återkommer ofta till hemmet och barnen och vid denna tid är ju ingen utav oss biologiska barn födda. Hon verkar brinna för ungdomarna de har hos sig, inte minst Gannami. Så här skriver hon om henne och deras situation efter att hon berättat om klänningarna jag nämnde förra veckan:

Mina bottiner dem tvättar hon när hon kommer åt. Första tiden brukade hon efter tvättningen flytta dem från trappan in till rummet där hon ligger, och ofta stod de i fönstret där. Ja, bara jag får sluta arbeta i sjukhuset så måste vi ta hand om henne. Ja, vi vet inget om framtiden. Det mest troliga är väl att vi kommer att fara till Addis efter regntiden i slutet av oktober för att först och främst få lite mer tid för språket. Vi vet dock inget. Om här inte kommer ut sköterskor så måste jag väl arbeta här. Hilma måste få gå till Nedjo, och Lundgrens går väl med henne. Men som sagt allt är ovisst, och mycket beror på om och när Per kommer åter…

Mor skulle se så vackra rosor vi har på skrivbordet. Vi har tagit dem i trädgården idag. Nu är klockan 9 på kvällen i Björsäter (och 11 i Nakamte) och jag hoppas mor sover. Det gör Torsten och jag skall också gå till vila.

En riktigt innerlig hälsning från barnen i Lakamte i  Afrika. Torsten och Elsa

Det är hög tid att kommentera stavningen av platsen där de bor. De skriver konsekvent Lakamte men den rättare stavningen är Nakamte. (Nekemt betyder den utplockade/utvalda på oromo). Nakamte, som även då användes på svenska i övriga sammanhang, är försvenskat på liknade sätt som stavningen och uttalet med L troligtvis är influerat av amhariskan. Varför mina föräldrar använder stavningen med L vet jag inte även om det troligtvis beror en kraftig amhara-influens, för att inte säga dominans, som rådde i tiden. När jag framöver, förutom vid citat, kommer skriva Nakamte ska ni veta att det är samma ort – huvudorten i provinsen Wollega i västra Etiopien.

Nästa inlägg 15:32b kommer senare i veckan troligtvis den 7 aug.