I dagboken, utan exakt datum men troligtvis den 24 eller 25, och i det brev jag nämnde förra veckan beskrivs följande händelse. Jag citerar ur brevet som skrevs den 30 juli:

Helt nyligen kom en av Hilmas förra tjänare hit till Lakamte. Han hade ju förstås gått den långa vägen på omkring 20 mil. Hans egentliga ärende var att få hälsa på ”gifti” Hilma och hälsa henne välkommen tillbaka. Och så undrade han  ju, om han skulle få tillbaka sin tjänst. Han bodde här hos oss en veckas tid och så var han  färdig att gå tillbaka till Nedjo igen. Ni borde sett honom, då han stod startklar. I en s.k. ryggsäck hade han sina egna tillhörigheter: ett par vita byxor, en ”chamma” (det är tygstycket, (manteln) som alla människor här har att kasta över sig), två tvålar och ett stearinljus (de två senare sakerna hade han nu fått av Hilma).  I ett paket – väl inslaget för regnets skull – hade han blomster- och trädgårdsfröer, ett viktigt papper från den högste chefen här i provinsen och det Nya Testamente, som han fått av Elsa och mig. Han hade nu Hilmas uppdrag att iordningställa hennes trädgård redan före hennes ankomst dit. Pappret skulle han ha för att visa, att han hade rätt att arbeta på missionens område. Det var roligt  att se honom, då han fick boken av oss. Så här sa han då: ”Det är den bästa boken och må Gud alltid vara med Er och må Han ge Er barn”. Var det inte vackert sagt och önskat? Han är en god kristen man. – Nu kastade han paketet på ryggen och bar det i sin käpp över axeln. Och i den andra handen hade han en bukett med blomsterplantor: violer, pelargonier och andra sorter för trädgården. Så tog vi farväl av honom och hann bara med att säga, att han skulle vara tillbaka här i Lakamte innan september månad, och så sprang han iväg på bara fötter.  Han gick inte, utan sprang redan innan han hann ut till grinden. Och nu är det fem dár sén han gav sig iväg. Han kan vara framme vid det här laget. Säkert har han sprungit över bergen i glädje. Hans ärende nästa gång blir väl att tala om hur det då ser ut i trädgården. Så ivriga borde vi vara i vår Mästares tjänst.

Så här skriver pappa som nog själv är frustrerad av att inte ha kunnat komma igång som tänkt på grund av ändrade planer och sjukdom. Han kommenterar det själv så här i samma brev:

Jag kan inte säga att jag ännu känner mig fullt stark och duglig till arbete. Men det är ju ofta så att nya missionärer i detta land och särskilt efter en sådan sjukdom. Och det är kanske bara bra att jag inte med en gång fick känna mig stark, för då hade jag kanske tagit i för hårt med arbetet och det hade helt säkert inte varit bra för hjärtat. Det är underligt att känna sig begränsad att gå fort eller springa. Jag som alltid brukade springa tvärs över gården hemma och för övrigt rört mig fort. 

Ja denna skillnad mellan den nya situationen och de tidigare årens mycket aktiva arbetssituationen ska vi återkomma till nästa vecka.

Nu bara slutligen ett citat omkring en annan frustration – framtiden:

Ännu vet vi inte mera om vår framtid och var vi kommer att hålla till under hettiden. Vi har ju Per hemma i Sverige och det är bara Lundgrens och vi egentligen, som nu har att bestämma om saker och ting här. Och det troliga är , att de (Lundgrens) får gå med Hilma till Nedjo i september. Men vi kan inte heller lämna arbetet i Addis Abeba och därför kan det tänkas att vi får resa dit. Vi har nu sänt bud efter Manfred och bett honom resa hit in för att hjälpa oss att komma till någon klarhet. Vi hoppas att han kan komma snart. Då måste vi också skriva ansökningar till myndigheterna om att få våra missionsstationer tillbaka. Det är ännu inte klart.. Hittills har alltså inte det direkta missionsarbetet kunnat återupptagas varken här i Lakamte eller i Nedjo.

Hur dessa nya tankar/planer aktualiserats och orsaken till att Doktor Erik Söderström inte nämns i detta sammanhang och så lite i dagboken eller breven för övrigt, förvånar mig, men vi lär återkomma till det också.