Den 21 juli skriver pappa så här i dagboken:

Efter dagens arbete gick vi bortöver missionskullen i den månljusa julikvällen. Endast ljudet från de tusen syrsorna bröt tystnaden. Vi stannade framför missionär Stina Skölds hus vilket nu bebos av Kasa Horn och hans familj. 

Det är predikanten vi hörde om förra veckan. Jag är förvånad över att pappa konsekvent stavar namnet så här. Det är möjligt att det är förnamnet Kasahun det handlar om men att pappa uppfattat det så här. Tills jag vet mer säkert fortsätter jag att citera ur dagboken som det står. Jag ska försöka ta reda på vem han och hans bror Desta var. Det kanske inte blir så lätt men jag har ett litet spår att följa.

Det hördes sång där innifrån. Vi knackade och blev inbjudna att stiga in. Nätt och jämt hann vi hälsa på de församlade och fråga hur det var med Kasa Horn, som låg sjuk i malaria, då han tyst sa: ”vi skulle just ha ”salåt” (bön). Hans bror Desta reste sig och i skenet fån det lilla stearinljuset, som en trevlig 10-års pojke höll framför honom, läste han ett kapitel ur Galaterbrevet. Under vördnad för ordet och Herren själv följde sedan bön och sång.

En av de nio vuxna, kvinnan Wallete Jesus från Nedjo sa sedan så här: ” vi är ledsna i kväll”. Anledningen var att mannen från Mendi fått reda på att hans sak angående dennes kyrkhydda av domstolen hade fått en dålig lösning.

Som trösteord gav vi dem Rom. 8:28 (”Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslag” som det stod i den översättning de hade i tankarna.) Och efter en stund sa kvinnan: ” och så står det ju i Rom. 8:31 att om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss”

Jag återkommer senare i veckan och knyter an till Nedjo som nämns här.

Slutligen ur ett brev, till några juniorer, som skrevs några dagar senare och som jag för övrigt återkommer till nästa vecka:

De sista nätterna har några mindre vilddjur stört vår nattsömn. Det är råttor som varit i farten och gnagt och sprungit omkring här. Vi fick två stycken i fällan en natt, men båda två smet för oss innan vi fick tag på dem. Vid sista tillfället – det var någon gång mitt i natten, då en kom i fällan och vi skulle tá den, blev Elsa så rådd att hon tappade stearinljuset i golvet och det blev ju alldeles mörkt och råttan smet iväg förstås.