52:20 a Två rara flickor från den hedniska byn Karra.

Lördagen den 17 maj fick tydligen pappa tid att på eftermiddagen sätta sig ner och skriva. Det blev ett tresidigt kopiebrev som handlar om allt möjligt. Han avslutar det med att säga: ”Det skrivna blev bara några ord om vårt dagliga liv här på vår teg i Mendi.” Jag börjar nu med att citera det som hade hänt helgen innan han skrev brevet.

Oftast om lördagarna brukar jag ha förberedelser för söndagens uppgifter. Men jag kommer att ta mig en frisöndag vad det gäller förrättningar i kyrkan i morron. Predikant i morgon enligt programmet för innevarande månad är presidenten (ordföranden) i församlingen. Och vi vet vad han går för. Han är vår och församlingens stora tillgång. Han ska predika över Joh. 17: 9-17. Jag vet det eftersom jag sedan några månader har haft genomgång av predikan för instundande söndag varje tisdagskväll. Det är meningen att dessa bibelstudier skulle bli de olika predikanterna till hjälp. Vi hade så i tisdags också, men vad det nu gäller presidenten, som heter Gemetcho Deno, så är han verkligen duktig i att predika. Nu i morgon ska han själv också ha hand om gudstjänstledningen.

Förra söndagen hade jag så mycket mera istället. Det var den första söndagen i månaden och då har vi alltid utöver predikan även nattvardsgång och dop. Om vi nu skulle nämna en sak från den dagen så skulle det vara att omnämna några av dem som blev döpta. Jo, det var allt en glädjens dag. Två tvillingsystrar i 10 års åldern upptogs i den kristna församlingen. Båda är uppväxta i en helt hednisk by och har alltså inte ens haft möjlighet att bli döpta i den koptiska kyrkan, vars dop vi i vår mission räknar med som ett kristet dop. Byn har varit hednisk. Den är det inte längre. Under innevarande år har en evangelist härifrån Mendi hunnit till byn, Karra. Den förste som blev kristen där var en trolldoktor. Han dog strax efter att han fått höra om Jesus Kristus. Men vi tror att han hört sig till liv innan. Och dessa två flickor var just hans systrar som nu kom den rätt långa vägen på omkring sex timmar för att bli döpta. Deras mor var också med. Hon har tills för bara veckor sedan gjort ett kraftigt motstånd till talet om frälsning genom Jesus Kristus. Men nu har hon gett upp motståndet. Det var så roligt att ha henne och dessa rara flickor och övriga från byarna där borta i vårt hem efter dophögtiden. Vi bjöd dem på te och bröd. Dessa två flickor har nu en tid fått kristendomsundervisning genom en evangelist. Evangelisten är en pojke på 17-18 år som är elev i vår bibelskola här. Han fick uppgiften att gå dit under påsklovet. Och som resultat av det kom nu dessa två. Det lönar sig! Gud är med i verket härute. Det ser vi tydligt.

På vad sätt var flickorna rara? Var det kläderna som prydde dem. Nej, Elsa la märke till att de hade långa och för stora klänningar på sig och fick reda på att de var lånade. Vad gjorde Elsa åt det? Jo, av det tyg, som en av våra flickor här själv spunnit och fått vävt och som Elsa sedan köpt, sydde hon förstås två klänningar. Dessa är just nu i eftermiddag på väg till sina nya ägare i byn Karra. Predikanten för den byn imorgon är ingen mindre än evangelisten under påsklovet. Månne Gari och Mekine, de nydöpta flickorna ska bli glada då han kommer fram ikväll. Vi skulle allt vilja vara med och se deras fröjd. Och vad välklädda de ska vara då de sedan sitter och hör på predikan imorron förmiddag. Man kan ju inte låta bli att tycka det är roligt att få vara med här.

Jag blev misstänksam att denne 17-18 åring kunde vara Tesgaraa Hirphoo så jag ringde till Tyskland för att kontrollera. Jo, det var han som hade varit i Karra, eller Karrasom som han sa, påsken 1952. Han kom t. o. m. ihåg flickorna och innan jag sa det sa han att den ena hette Mekine. Däremot kom han inte ihåg detta med klänningarna.

Mer ur detta långa brev i nästa in inlägg.