19:38a Goda nyheter och stor glädje

Utvalda

Brevet den 15 avslutas så här:

Posten från Addis och Sverige har kommit. Det var roligt. Brev från Mor hemma i Skoghus var så roligt att få. Skriv, så ofta det går det behöver inte vara så långt. Mors brev var det enda från Sverige denna gång. Men vår ordförande pastor Arén i Addis hade sänt brev till oss. Och han hade stora ting  att meddela. Tänk att Per ändå ska komma ut nu! Vi har väl försökt att tro det. Det var väl inte lätt att stanna hemma längre för honom? Han ska då sannerligen få arbete så det räcker. Och då ska prästseminariet kunna bli en verklighet och någon av oss andra här får en möjlighet att resa hem.

Mor undrar om vi är trötta och förbi, som det säges att de äro som står i tur att få resa hem. Nej, det är vi inte. Vi mår bra. Och våra två flickor är så fina och rara. Men vi vill nog ändå gärna få se Er, våra anhöriga, vänner och hemlandet. Den längtan är nog rätt stark.

Tack vare att ett regn kom nu i eftermiddag blev det tid för brevskrivning.

Och så till dagboken:

16 sept. Då vi sjungit sista sången under aftonbönen kom Gamada fram och sade att han hade en text att läsa. Han tog gallabibeln och läste om mannen som hade 100 får men som förlorat ett av dem. Och så sade han: ”Är inte detta barn det förlorade fåret” och med dessa ord kallade han fram Petrus och den nye pojken till altarrunden.

De kom just från Petrus ”land” och hade där funnit denne mohammedanpojke, som är son till en kvinna vars man försvann under kriget. Sedan gick hon till Sacka och gifte om sig med en mohammedan vilket hade till följd att hon och alla hennes barn övergick till den tron.  –  Nu släppte de en tillbaka till kristendomen.

Det var sedan roligt att se hur Amosa styrde med pojken. Elsa tog fram nya kläder och han tog av de gamla och de strödde DDT över allt. Amosas glädje var stor. Sedan var det lite svårt för mohammedanpojken att äta vårt bröd, som vi dukade fram i köket. Petrus talade för honom men det blev inte mycket med ätandet. Samme Petrus höll en lång bön innan de började äta.

17 sept. Det är nu tid för Amosa att gå till Nedjo. Nu har han tagit farväl av oss. Det var svårt att sända honom. Paulos fick ett kärt farväl av Amosa. (Se 19:30 a och  19:37 b)

18 sept. Söndag med predikan av ato Feyisa. – Middag hos Gamadas idag. Kana – den nye mohammedanpojken har redan börjat äta vår köttsås.

19 sept. Stefanssons kom tillbaka idag.

Men vad som mer händer denna dag/kväll återkommer jag till senare i veckan.

 

 

19:49 Björntorp

Detta inlägg får bli tillägg till förra veckans inlägg. Så är det nämligen också formulerat i dagboken:

3 dec. 1949 Ett tillägg om Petrus bokförsäljning måste göras. Eftersom det är lördag idag har vi ingen skola. Därför kunde han ge sig av med sin bokväska redan kl.8. Först vid 6.30 på kvällen såg vi till honom. han kom för att redovisa. Det hade inte gått så särskilt bra. Hans provision blev bara 1½ röd slant efter 0.75 $ försäljning. Långt hade han gått idag. Han hade varit i Tocka. Ingen mat hade han fått på hela dagen utöver tallriken med kokt majs som är barnens frukost. Nu var han hungrig – ej att undra på. Men nu var maten utdelad och kokerskan hade gått hem. Vi fick hjälpa honom till det.

Senbeta är intagen. Det var han som kom för ett par dagar sedan. Han kom glädjestrålande idag. Varför? Jo, han hade äntligen, säkert efter mycket besvär, funnit en som var villig att gå i borgen för honom. 

Hans historia är denna: han är från en by nära Tjallia som heter Gulliso. Där dog hans föräldrar tidigt. Hans bror sitter i fängelset här i Lakamte för det att han sålt slavar. Detta har gjort att han fått hålla sig inom fängelsets stängsel i 5 hela år. För att hälsa på denne sin bror kom nu denne yngre broder hit. Och här har han inga anhöriga, därför vill han nu bli intagen hos oss.

Och så till brevet som de skrev till Märta och Sten (mammas bror):

Det är nu beslutat att vi ska få resa hem till våren. Vi planerar att resa i april men hur vi ska resa det vet vi ännu inte riktigt. Eftersom vi är ett tiotal härifrån Etiopien, med barnen inberäknat, och då vi vet, att det sedan finns missionärer både i Tanganyika och i Eritrea, som också ska resa hem, så har vi frågat pastor Hagner om Ansgar kan komma och hämta oss. På detta har vi inte fått svar ännu. Men att vi vill resa så pass tidigt det är för att få uppleva hela våren i Sverige. Och vi skulle mycket gärna vilja vara med om den stora juniorsammandragningen i Kristianstad i början av maj.

Ni kära vänner, Ert erbjudande är rent av storslaget. Vi tackar så hjärtligt för detta. Björntorp vill vi hyra. (Björntorp är ett mindre hus som finns på Märta och Stens gård Nyhult i Björsäter.) Bostadsfrågan har nog vållat oss åtskilligt bekymmer. Av den anledningen har vi skrivit till distriktsförest. Edvin Svensson i Kristianstad och frågat om han kunde ordna något för oss på Missionshemmet i Vittsjö. Vi har inte hunnit få svar. Då tackar vi för att vi får komma till Björntorp. och har ni omkring 1000 liter mjölk på en månad, då blir det inte svårt för oss att få 5 liter om dagen. Bara denna sak att än en gång få dricka riktig svensk mjölk, det inger en känsla som inte kan beskrivas. Fisk har ni i Björsäter. Det ska vi äta. Fisk ser vi nästan aldrig härute. Barnen ska få springa omkring ute. Eva kanske får lära sig att gå i Björsäter. Så ska vi höra tåget komma ner i svängen.

Kanske vi lika väl skulle vilja skaffa oss en egen bil under vår vistelse i Sverige. Det rymmer inga storhetsplaner i det. Helt naturligt kommer vi att få resa omkring rätt mycket. Då vill vi ha bilen så att vi kan följas åt i den, t.ex. från Östergötland till Skåne.

Vi har inte på något sätt tagit del av hur det kan vara med vår ekonomi hemma. Den är ju i Carls (en annan av mammas bröder) händer och därför har vi inte bekymrat oss för den saken.