19:51 Ibland ser det hoppfullt ut.

Utvalda

Ur dagboken:

17 dec. Nu har mycket av vår teef bärgats. Olkabas och Djiggis hydda är påbörjad i backen nedanför kyrkan. Fyra bokspridare är i verksamhet i Lakamte.

18 dec. En långvarig kristendoms undervisning har idag påbörjats. Den hade från första dagen 8 elever. Jag vill gärna undervisa där så länge jag är här. Det blir en timmes undervisning omedelbart efter söndagens gudstjänst. I en engelsk tidskrift finner jag följande vers:

”Only a grain of wheat, So small that falks don´t mind it.                                           Only a grain of wheat, With the Power of God behind it.                                                   There´s  harvest in a grain of wheat, If given to God in simple trust,                         For though the grain doth turn to dust, It cannot die! it lives: it must,                            For the Power of God is behind it.”

Sanning av detta är upplevd i Etiopien skriver han efter att både ha skrivit av versen och klistrat in den i dagboken.

19 dec. Måndagskvällen är kvällen i veckan för bön på ”övre båtan”. Vi hade också ikväll en god stund.

Tebebo och Wolana bad i kväll oss om tillstånd att få gå till nattvarden.

Angående detta skriver pappa i ett brev några dagar senare så här :

Några av våra ungdomar har nu bett att få konfirmationsundervisning. Under vårt lov under den etiopiska julen ska vi läsa med denna grupp av konfirmander. De flesta är våra egna barn. Det gläder jag mig mycket åt.

Här har vi det gott. Ja, Etiopien är ett underbart land. Men att fostra etiopiska ungdomar är inte så lätt alltid. Vi försöker och åter försöker och somliga gånger ser det hoppfullt ut. Men det fodrar mycket tålamod. Bed att Gud ger oss det tålamodet. Men vi har många präktiga ungdomar med vakna samveten som Gud får reglera. Den bästa är Signes barnflicka, Djiggi. Hon tár alla pris i den vägen. Då vi ser henne, då får vi nytt mod att fortsätta vidare.

Om henne och Signe skriver han i samma brev också så här:

Igår råkade Djiggi gråta strida tårar vid ett tillfälle. Och det blev alldeles för mycket för Signe. Hon grät med Djiggi utan all måtta. Det gick nästan inte att trösta dem.  De äro ett. Men Signe tycker visst om mor och far också. Hon märker med en gång om vi är ledsna på henne.

 

 

19:38a Goda nyheter och stor glädje

Utvalda

Brevet den 15 avslutas så här:

Posten från Addis och Sverige har kommit. Det var roligt. Brev från Mor hemma i Skoghus var så roligt att få. Skriv, så ofta det går det behöver inte vara så långt. Mors brev var det enda från Sverige denna gång. Men vår ordförande pastor Arén i Addis hade sänt brev till oss. Och han hade stora ting  att meddela. Tänk att Per ändå ska komma ut nu! Vi har väl försökt att tro det. Det var väl inte lätt att stanna hemma längre för honom? Han ska då sannerligen få arbete så det räcker. Och då ska prästseminariet kunna bli en verklighet och någon av oss andra här får en möjlighet att resa hem.

Mor undrar om vi är trötta och förbi, som det säges att de äro som står i tur att få resa hem. Nej, det är vi inte. Vi mår bra. Och våra två flickor är så fina och rara. Men vi vill nog ändå gärna få se Er, våra anhöriga, vänner och hemlandet. Den längtan är nog rätt stark.

Tack vare att ett regn kom nu i eftermiddag blev det tid för brevskrivning.

Och så till dagboken:

16 sept. Då vi sjungit sista sången under aftonbönen kom Gamada fram och sade att han hade en text att läsa. Han tog gallabibeln och läste om mannen som hade 100 får men som förlorat ett av dem. Och så sade han: ”Är inte detta barn det förlorade fåret” och med dessa ord kallade han fram Petrus och den nye pojken till altarrunden.

De kom just från Petrus ”land” och hade där funnit denne mohammedanpojke, som är son till en kvinna vars man försvann under kriget. Sedan gick hon till Sacka och gifte om sig med en mohammedan vilket hade till följd att hon och alla hennes barn övergick till den tron.  –  Nu släppte de en tillbaka till kristendomen.

Det var sedan roligt att se hur Amosa styrde med pojken. Elsa tog fram nya kläder och han tog av de gamla och de strödde DDT över allt. Amosas glädje var stor. Sedan var det lite svårt för mohammedanpojken att äta vårt bröd, som vi dukade fram i köket. Petrus talade för honom men det blev inte mycket med ätandet. Samme Petrus höll en lång bön innan de började äta.

17 sept. Det är nu tid för Amosa att gå till Nedjo. Nu har han tagit farväl av oss. Det var svårt att sända honom. Paulos fick ett kärt farväl av Amosa. (Se 19:30 a och  19:37 b)

18 sept. Söndag med predikan av ato Feyisa. – Middag hos Gamadas idag. Kana – den nye mohammedanpojken har redan börjat äta vår köttsås.

19 sept. Stefanssons kom tillbaka idag.

Men vad som mer händer denna dag/kväll återkommer jag till senare i veckan.

 

 

20:03 Om Idossa – ”Det får inte ske”

Denna veckas notiser i dagboken:

15 januari: Gamada talade i kyrkan idag. – Jag bad ato Feyisa tala nästa söndag, men det ville han inte. – Lite senare gick jag till hans hus. Då talade han om anledningen. Hans flicka, Agito har rymt till Addis. Därför kände han det svårt.

16 januari: Doktorns kom igår tillbaka från resan till Wollega. Inga större svårigheter har de haft på vägen. Med dem kom Lydia och Margit.

17 januari: Kyrkogården har gjorts iordning. Vi har upptäckt att termiterna redan hunnit äta upp golvlisten på flera ställen i kyrkan. Gamada gör sig redo att gå tillbaka till Nedjo.

18 januari: Det är mors och fars födelsedagar idag. Gud välsigne dem! Allan, Signe, Lydia och Margit har rest till Addis idag. Och med dem fick Tsahay följa med. Då hon fick reda på det igår kväll blev hon så glad.

Ganami blev inkallad efter aftonbönen och fick reda på att hon nu skulle få överta Tsahais arbete. Det blev hon mycket glad för. Idag har vi haft gemensam middag för alla på ”båtan”.

Anledningen till Stefanssons och Idossas resa till Addis kommenteras i ett brev som skrevs dessa dagar.

Det är så att ato Idossa, Onesimus sonson, som bor här hos oss på missionen, har fått lämna sitt arbete här i Wollega till en annan man från skolministeriet. Därför vill han nu bli antagen av missionen, han är för tillfället i Addis. Nu är vi alla i missionen eniga om att vi bör anställa honom som lärare i vår skola. Av den anledningen reste Allan till Addis för att underhandla med honom om tjänst. Han vill så gärna komma över i missionens tjänst. Men vi kan inte på långt när betala så mycket som han hade förut. Då hade han så mycket som nära 500:- kr. i månaden. Men han är villig att gå för en långt mindre lön hos oss. Och det måste han räkna med. Det vore ett mycket gott stöd om vi finge hans hjälp i arbetet.

Tillbaka till dagboken där detta ärende kommenteras den 19 januari.

Ato Gamada kommer med ett gott förslag. Vi står inför att Idossa måste lämna Lakamte. Det älskar vi inte. Inte Gamada heller. – Nu har Han skrivit ett brev till församlingens äldste och missionens folk. Däri omtalar han Idossas insatser i det evangeliska arbetet i Lakamte. Det var han som värmde då livet i församlingen höll på att dö ut. Ska han nu gå ifrån oss, frågar Gamada. Det får inte ske. Vi måste hjälpas åt. Gamada skriver, att han är villig att ge 2.50 per månad av sin lön på 30:-, dessutom vill han ge en av sina kor. Och idag tog han ut halva lönen och gav då tillbaka sin del.

I dagboken har pappa senare lagt till följande kommentar:

Hyenorna hade just förut rivit ihjäl en av hans mulor. Fyra barn att försörja + tre andras och så väntade de det femte.