I dagboken står det för den 17 juli:

Nu är vi färdiga att återvända. På första dagen åkte vi endast till Ambo. 

Om denna hemresa skriver pappa i detalj i ett brev han skrev ett par dagar efter hemkomsten bl.a. så här:

Elsa hade ju bott hos Aréns i sju hela veckor. Därför längtade hon och vi alla efter vårt eget hem. I söndags vid 3-tiden startade vi från Addis. Vi åkte bara 12 mil den dagen. Därför nådde vi till Ambo och tog in på hotellet där. Clasons är ju inte kvar där. På hotellet fann vi löss i sängarna trots att vi strött ut mycket DDT-pulver. Men vi sov skönt hela natten och var klara att fortsätta redan kl. 6 på morron. Våra barn hade också fått god vila och därför var vi så tacksamma för detta uppehåll på vägen. Sven Rubensson var snäll nog att följa med.

Efter 7 mils körning var lillan hungrig och vi stannade i en större by. Där fick hon sitt medan vi hämtade te till oss från ett s.k. café utmed vägen. Och så satt vi alla i bilen och åt vår frukost medan det regnade ute. Det tog oss en halvtimme och så bar det iväg igen. Och så var vi på det ställe där vägen är mycket dålig stundtals. Vi kom igenom, som väl var. Och så närmade vi oss Sirré. Den platsen är vida känd. Därifrån och till Lakamte, en sträcka på fem mil, är den allra sämsta vägsträckan vi sett. Lillan var lugn och därför fortsatte vi med en gång. Nu kunde hon inte längre ligga i sin korg. Därtill var vägen för ojämn. Elsa höll henne i sina händer. Vi körde snart fast i leran och jag måste ut för att skjuta på och störa bilen, där så behövdes. Och efter ett sådant stopp på vägen tyckte vi att lillan skulle få lite mera mat. Elsa satt naturligtvis kvar i bilen och gav henne. Det är så att Elsa har gott om mat till lillan. Det är väl en Guds stora gåva. Den lilla åt och blev belåten. Nu var vi nere i låglandet där solen låg på. Bilen torkade upp och vägen också men i de stora groparna, på den så kallade vägen, finns mycket vatten som inte torkar upp på många dagar. Därför körde vi fast igen redan efter 15-20 meter. Det tog oss lite tid att backa, köra fram igen  och åter tillbaka för att få undan leran och lite sten istället under hjulen. Och med denna goda jeep, som vi har, så kom vi upp igen. Då blir man glad. Lite senare kom vi till en nerförsbacke i vilken vi mötte två bilar, som var på väg upp, men som fastnat. De blockerade helt vägen, men tack vare jeepen, så körde vi helt enkelt av vägen och upp på vallar och kanter och tog oss förbi till stor förundran för de italienska chaufförerna. De stöttade ju förstås vår lilla bil, det behövdes. Marken var inte jämn.

Så var vi snart framme på den bättre vägen. Vi har en kort sådan just före Lakamte. Där kunde vi hålla god fart och det gjorde att vi var hemma redan vid tre-tiden.

Här blev det fart på missionsstationen. Glädjen stod högt i skyn. Man kunde inte taga fel på de inföddas glädje. Även våra kamrater var hemma och delade glädjen med oss.

Vi lastade av och fyllde på bensin och så startade Sven återfärden efter endast en halvtimmas uppehåll. Att han vände tillbaka så fort berodde på att vägen hunnit torka upp något.