I brevet/”episteln” på sex handskrivna ark skriver mamma den 1 oktober.

I dag har det varit upprop där uppe i skolan. Torsten är där uppe ännu, så jag vet inte hur de haft det. Inte vet jag om Torsten skall há  några lektioner där denna termin. Det beror ju helt på hur det blir för oss. Än vet vi ingenting. Vi får säga som de infödda alltid säger: ”Egziabiher jaokal(lo – som hon skrev)” – Gud vet.

Nu var just Torsten inne här en liten stund, han hade varit på stan och köpt lök och potatis m.m. till skolhushållet. – Skall vi stanna här till vårt barn är fött så blir det nog mer och mer så att han får tá hand om dessa praktiska saker.

På fredag kommer pastor Dahlberg. Det ska bli roligt, hoppas han orkar med resan och den tunna luften här. Och att hans besök här får bli till välsignelse. Han skall bo på Entotto hos Per förstås.

De ser verkligen fram emot detta missionsföreståndarens besök inte minst med anledning av ovissheten vad beträffar deras framtid. Ja, detta besök är väl dokumenterat i Budbäraren och delvis i Dahlbergs memoarer. Jag kommer att återkomma till det. Men nu tillbaka till brevet. (Eva det är inte bara du som undrar omkring mamma och graviditeten.)

Mamma undrar vad jag kan ha på mig. Ännu är jag inte större  än att jag kan ha mina klänningar, även om de inte sitter så väl. Så fick jag av fru Emgård som reste hem, en klänning och ett par rockar, stora och vida. Dessutom fick jag i en låda från Birger och Maria ett stort stycke blommigt tyg. Det har Ruth Lundgren lovat hjälpa mig med, så skall det bli en mammaklänning.

På tal om Ruth så blir hon påmind om detta som hon tydligen tänkt skriva om:

Ja, nu kommer jag ihåg Lundgrens och Stinas semester. De hade nog sett så mycket vackert på sin resa, men Ruth tyckte då inte att det varit någon vila. De har en så underbar liten ½ års pojke, men han är så van att ligga i sin säng emellan målen. Då sover han så gott, är han vaken så ligger han och jollrar, snäll är han jämt. Men han tycker inte om att åka bil, och inte blev det regelbundet med måltiderna. Och så förstår man ju att inte det blev någon vila för dem. Deras Karl-Erik däremot, han stortrivdes, han lyckades t.o.m. bli lite biten av en apa i låret. Så rev han sig en gång, och då sá han: ”Jag blir nog död”. De infödda säger just så, och han talar ju deras språk som en infödd. Lyckliga unge!

Nu är det kväll och Torsten har kommit hem. Jag får väl sluta för idag.