Den 3 november skriver mamma ett brev till mormor. Hon vill att det ska nå fram innan hennes 73 årsdag den 9 december. Där skriver hon bl.a.:

Detta tänkte jag skulle vara födelsedagsbrev. Hoppas det kommer fram i rätt tid. (Från en mormors anteckning på brevet ser jag att det kom fram den 20 november redan.) Gud välsigne lilla Mor den dagen och alla övriga. Vi är Gud vare tack krya, men Torsten har det väl inte så särskilt bra i natt. Han är nämligen på väg hit, men bilen har fastnat i leran. Saken är den att här går en svår thyfus epidemi, och dr. Söderström telegraferade till Addis efter en läkare som kunde ta hand om vaccinationen i stan och försöka rensa upp lite. Få folk att tvätta och koka sina kläder o.s.v. Så kom Dr. Agge, hoppas Mor vet vem han är, och i sällskap med honom Manfred L. för att hälsa på och prata lite med oss. 

Mor Jenny kanske visste vem denne missionsläkare var, men vi då? Han hade varit i Bibeltrognavänners tjänst åren 1927-32, Åren 1933-35 anställd av kejsaren. Biträdande chef för Svenska Röda Korsets Abessinien ambulans 1935 (okt.) – 1936 (sept.). Man kan anta att Manfred Lundgren och han hade haft ett och annat från deras gemensamma tid i ambulansen att tala om under resan till Nakamte.

Jag har svårt att låta bli att bifoga dessa bilder på Dr. Agge  m.fl. ur publikationen SVENSKMANNAGÄRNINGAR.

img202 (2)

Andra personen från vänster i förgrunden är Agge.

img201 (2)

Det är Agge som just tar emot medalj ur prins Carls hand.

Torsten var ju i Addis och skötte om arbetet där. Redan samma dag de kom hit sjuknade dr. Söderström i thyfus. Nu kan inte Agge stanna, för han måste se till sitt arbete. Han bygger nytt sjukhus i Arussi. Så fick bilen gå tillbaka, Manfred följde med den, för att hämta ännu en annan läkare, för efter denna sjukdom, och vid den åldern måste dr. S. ha en tids tjänstledighet. Så har då Torsten följt med bilen denna gång, och det är alltså den nya engelska läkaren och han som sitter fast i leran. Vi vet det på så sätt att de har idag gått till närmaste telestation och ringt hit till Lakamte, så kallade de från telestationen här på Agge så han fick gå dit och prata med dem. Nu har en bil härifrån gått för att möta dem, och om inte den också sätter sig fast så hoppas vi att de skall komma i morron. Men nu hör jag hur det regnar igen, ack, ack, ack. Denna regntid tycks aldrig taga slut. Det har visserligen varit vackert ett par veckor, men nu regnar det fruktansvärt igen. Det är bekymmersamt för folkets säd. Gud hjälp! När så bilen går till Addis igen följer den amerikanska sköterskan, dr. Agge och Torsten med. O den som finge göra sällskap. Men istället blir Hilma och jag ensamma med denne engelske läkare.

Nu måste jag nog försöka sova, fast jag tror inte det går så bra när regnet slår mot plåttaket och jag vet att Torsten är någonstans i vildmarken. God natt Mor!

Nu är det söndagskväll och glädje i stugan. Torsten kom hit redan kl. 11 i dag, så vi har haft en skön dag tillsammans, och varit och hälsat på de kära infödda vännerna, och många av barnen har vari här och kysst Torstens fötter, det är deras sätt att visa sin vördnad. Och de tycker så mycket om ”Goftan”, (herre) om vi bara visste att vi finge börja arbeta här, eller hur det ska bli. Nu har Torsten så mycket att berätta från sin resa. 

Hur pappa hade det i vildmarken skriver pappa själv om senare i dagboken. Jag återkommer till det om ett par dagar.