Under denna vecka skriver mina föräldrar inget i dagboken och som sagt har jag inga brev från dessa veckor heller. Vad tystnaden i dagboken beror på kan vi bara spekulera om. Är det de ändrade planerna som gör dem dämpade eller är det något annat?

Jag passar på att låta två av de andra missionärskamraterna ge sin bild av situationen. Manfred Lundgren hade för tio år sedan varit med i Röda Korsets Abessinienambulans och var nu tillbaka i landet. Han skriver så här i en artikel i Budbäraren:

”För mig var det en obeskrivlig glädje att återse Etiopiens leende dalar och blånande berg, att se de urgamla karavanstigarna, som slingrade längs järnvägen från Djibouti. När vi på kvällen i strålande månsken rullade fram över väldiga slätter hitom Hawash och jag genom kupéfönstret såg de hundratals eldarna i byarna och lägren, väckte det så många minnen till liv från min förra vistelse här ute. Svårigheterna glömmer man ju snart, men det ljusa och vackra glömmer man inte. Jag erfor där jag stod i kupéfönstret något av karavanlivets sällsamma tjusning i detta sällsamma land.

Det som sedan mött oss här, det vi sett av Guds verk är ytterligare ett ämne till tacksägelse. Det är något förunderligt att söndag efter söndag se kyrkan till sista plats fylld. Ofta får man sätta bänkar inte bara i gången utan också utanför kyrkan. Jag önskar att Ni finge se denna syn av unga etiopier – det är övervägande unga – sitta och lyssna till evangelium i den kyrkhydda, där pator Cederqvist en gång började sitt arbete. Det är en underbar skörd på denna åkerteg, en skörd som har mognat under stormar och oväder. Och vi, som nu kommit, vi känner så starkt sanningen av Jesu ord: ”Andra hava arbetat – och I haven fått gå in i deras arbete.”

Ni får dock inte tro att allt är bara glädje, här är också många bekymmer. Vi behöver bedja mycket för denna unga församling, bedja att deras samveten blir känsliga för allt som är synd och bedja att deras hjärtan blir brinnande och bevaras brinnande för Herren. Vi har stora tacksägelseämnen och glädjeämnen men vi har också stora böneämnen. Vi behöver också bedja för oss själva, att vi får nåd att taga vara på de stora möjligheter, som nu erbjuds oss. Aldrig har väl vår mission stått inför så öppna dörrar som nu. Må vi få nåd att gå in genom dem!

Så har jag ännu ett tacksägelseämne och det är att vi alla fått vara friska. Vi har nu fått i ordning vårt hem här på Entotto och trivs så bra. Jag önskar, att Ni kunde se den syn som jag nu ser genom fönstret – den vackra trädgården, där rosor och liljor nu blommar som bäst. Det har just regnat och ännu duggar det lite och allt står där så daggfriskt och rent. Nu har vi regntiden framför oss och det innebär flitiga språkstudier för oss nykomlingar. När regnen slutar, hoppas vi vara i stånd att åtminstone göra oss förstådda.”

Entotto

Den anda ”gästbloggaren” får bli Per Stjärne som i sin tur i Budbäraren skriver under rubriken Etiopiens kejsare vädjar!:

Kära Missionsvänner, vad jag önskar att Ni med egna ögon fått tillfälle att se frukten av Ert arbete! Det har sannerligen inte varit förgäves! Med vördnad och kärlek tala våra etiopiska vänner om Er och tackar Gud för allt vad Ni fått betyda för dem. Men vi får inte sola oss i det som varit utan nu gäller det att gå – nej hasta – vidare.

Missionen står nämligen inför de rikaste möjligheter i detta välsignade land. Ja, det är väl frågan om, huruvida svensk mission någonsin kallats att gå in i sådana, beredda gärningar som dessa, vika vi ställas inför i Etiopien i dag. Det är inte bara så att hela landet faktiskt ligger öppet utan ”de ropa oss att komma”.

Etiopiens kejsare beder skördens Herre om arbetare i den myckna skörden i hans land, och han har bett mig framföra hans vädjan till Sveriges missionsfolk att bistå honom härutinnan.

Jag känner mig ödmjukt tacksam över att få vara en Herrens härold som för detta budet till er, kära missionsvänner.

Till detta uppdrag som Per Stjärne får av kejsaren får vi anledning att återkomma.