Jag börjar med att hälsa nya läsare välkomna. Efter notisen i Budbäraren så ser jag att det är fler som hittar till min blogg. Ni kommer in i handlingen när de närmar sig målet. Resan från Sverige startade i mars, nu denna vecka börjar de den sista sträckan mot Galla och staden Lakamte där de ska vara under den stundande regntiden. Jag hoppas att ni nya kan ta igen det som jag skrivit sedan förste januari genom att klicka er till de tidigare inläggen. Som sagt välkomna med att följa mina föräldrar under ett mycket spännande år 1945.

Den 17 maj kl. vid 4 tiden började mina föräldrar resan mot Galla. Jag vet inte om de varit utanför Addis Abeba under veckorna i Addis men den första större orten de kom till när de nu åkte västerut var Holeta. Under följande år kommer de få anledning att ha kontakt med personer som bor och arbetar där. Men det vet de inte nu när de reser igenom Holeta. Att deras barnbarn 70 år senare skulle leda ett stödprojekt för 80 barn och familjer i Holeta kunde de inte heller veta. Det är min son Martin Åberg med familj i Uddevalla som nu är djupt involverade i detta.

– Martin du får gärna, med kommentarer i denna blogg, informera om detta arbete. Vi är flera som är intresserade att få information. Din farfar och farmor kommer att åka igenom Holeta många gånger framöver.

De når denna dag fram till Ambo och bor över på hotell Mayestic, vilket måste vara dagens Ethiopia hotel. När pappa skriver i dagboken denna kväll kommer deras besvikelse fram. Det är inte så ofta de negativa känslorna skymtar fram i dagboken, men här gör det.:

”Vi kan nog inte säga att glädjen är riktigt fullkomlig. Hela tiden hade vi beräknat få stanna i Addis för språkstudier. – Det var vidare mycket svårt att säga farväl till Per och Lundgrens. Per har nu fått kejsarens kallelse att göra omedelbar resa till Sverige.”

Det är bara tre veckor sedan Per Sjärne kom till Addis men redan har Kejsaren bett honom återvända till Sverige för att rekrytera missionärer och experter för det uppbyggnadsarbete Kejsaren vill dra igång. Nu vill han inte bli beroende utav stormakterna utan vänder sig, via Per Stjärne, till det neutrala Sverige. Mer om detta senare. Den resa som mina föräldrar nu påbörjat är omskriven i bl.a. tidningen Vi Juniorer. Här väljer jag att citera ur dagboken som nog är minst tillrättalagd:

18 maj. Vi startade riktigt tidigt från Ambo för att om möjligt komma fram till Lakamte under dagens lopp (21 mil) Det lyckades dock inte. Resan gick bra till bortåt kvällen då vi kom in på den gamla vägen, som ännu används eftersom den påbörjade vägen ännu är oframkomlig. Vid en flod var bron alldeles uppriven. Vi hade att köra igenom floden istället. Det gick alldeles finfint med vår stora, tungt lastade ”lorry”….. – Söderströms Ford stannade ute i vattnet. Lastbilen fick därför dra upp den på torra land. Sedan ville motorn inte starta. Vi fick därför ta personbilen på släp. Senare startade motorn och skulle dra själv. Men just i skymningen ville den inte mera. Den stannade mitt i en stor uppförsbacke just då vi fick ett mycket kraftigt åskväder över oss. Vi gjorde ett försök att backa tillbaka och åter ta den på släp. Men då var vägen redan alltför slirig och vi hamnade med vänster bakhjul i diket. Nu hade vi ingen möjlighet att ta oss vidare. Regnet öste ner och vi blev rätt våta under presenningen på flaket där vi höll till. Då regnet var över hade vi ingen möjlighet att resa tälten i närheten. Tre lastbilar från andra hållet hade kommit och de såväl som vi fick bereda oss på att övernatta i och på bilarna. Vi tände fotogenlampan, åt några smörgåsar och gjorde oss redo att sova. För de flesta blev det inte något vidare med sömn. Där ute i själva ödemarken röt hyenorna – men jag sov likväl min lugna sömn.” Detta och en hel del till berättar pappa från denna dramatiska resa och summerar sedan: ”Denna övernattning var i sitt slag en tilldragelse som gör en resa i Afrika till vad den är…. Dagen efter var med glädje vi närmade oss målet – Lakamte. Jublet var stort. Här i Lakamte blev vi väl mottagna och nu bor Elsa och jag i ett av systrarnas hus.

20 maj. Intrycken efter denna första dags erfarenheter är, att här är mycket att göra. Så gott som allt är helt förfallet. Vi känner oss stå inför ett allt för stort arbete. – Herren ska hjälpa!

Hur kom de igång med allt detta? Jag återkommer senare i veckan med mammas anteckningar.