15:10 Pannkakor till ärtsoppan?

En ny vecka. Från pappas anteckningar kan jag se att de var i Betania i Örkelljunga lördagen den 4 mars – både junior möte och ett offentlig möte tydligen. Under veckodagarna som följer fortsätter Elsa och Torsten med sina studier i Helsingborg. De äter som vanligt lunch på hushållsskolan Margareta.

I samtal med pappa som jag fick ha under hans sista år så berättade han i detalj för mig om vissa delar av denna vecka. Bl.a. om torsdagens lunch. När de höll på att äta ärtsoppa så blev de kallade till telefonen. Missionssekreterare Johan Hagner hade sökt upp dem för han hade ett brådskande ärende. De måste omedelbart, samma kväll, ta tåget till Stockholm för att nu göra de sista förberedelserna och i Stockholm vara beredda om det kunde bli möjligt för dem att följa med Drottningholm.
Både i dagboken och i pappas berättelse kommer detaljen om att ”aptiten försvann” tydligt fram. Men vad stod på menyn? I pappas muntliga berättelse säger han att det inte blev några pannkakor efter ärtsoppan denna dag. I stället fick de städa ur sin tillfälliga bostad, avsluta undervisningen och skaffa biljett till Stockholm. De hann inte ens åka ut till Skoghus utan farfar och farmor, farbror Birger, faster Maria och faster Ruth kom istället in till Centralstationen i Helsingborg för att vinka av dem.

Jag frågade för ett tag sedan faster Ruth vad hon kommer ihåg från denna stund. Hon sammanfattade det med orden: ” spänning och oro”. Det var naturligtvis spännande att någon från deras familj skulle åka så långt bort. Men så var de oroliga inför det ovissa, inte minst själva resan under pågående krig. Naturligtvis var det ovisst speciellt med tanke på farfar och farmor. Skulle de få träffa sin son och sonhustru igen?

Pappa har berättat om att de gick ut längst bak på tåget när tåget började rulla norrut genom norra Skåne. Där stod de och tänkte på alla de vänner de åker ifrån. Naturligtvis var det spännande med tanke på att det som de sett fram emot så länge nu äntligen eventuellt skulle bli av. Deras väntan hade faktiskt inte bara varit under några månader utan redan innan kriget, för fem år sedan, hade de varit beredda att resa. De undrade säkert om det ska bli lika stressigt som det hade blivit för tio månader sedan när en annan grupp missionärer följde med Drottningholm. De hade säkert flera gånger läst den artikel i Budbäraren (juni 1944) där den avresan dramatiskt beskrivits, man kom då med nöd och näppe med båten. Men nu var det mer förberett. Vi har ju hört att allt var packat och klart. Med nattåg reste de nu genom Småland och Östergötland.
När äger detta rum? Torsdag (8 mars) eftersom det var ärtsoppa till lunch. Men i dagboken har pappa senare i mars skrivit att det var den 7 mars. Mamma säger i ett kort till Thyra den 11 mars att de lämnade Helsingborg på onsdagen. Så undra om inte torsdagens ärtsoppa har lagts till av ”berättaren Torsten Persson”. För inte serverade man ärtsoppa på en onsdag. Så jag lägger min röst på natten mellan 7 och 8 mars. Men varför hann de inte stanna till i Östergötland för att ta farväl av bl.a. mor Jenny som var 72 år. Nästa stora händelse jag luskat fram ägde inte rum förrän den 11 mars så jag tycker de borde ha hunnit med det. Men tiderna var annorlunda. Det var inte att bara hoppa av tåget i Linköping på natten och ta sig ut till Björsäter. Men jag är säker på att ”lilla mor Jenny”, som mamma ofta kallade henne i breven, var i hennes tankar den natten.

En bilden på mormor Jenny från 1922 när hon var 50 år. Bilden är publicerad i morbror Stens skrift om Jenny och Eskil Nilsson i Blidsäter. Där skriver morbror Sten med anledning av dessa dagar: ”Det var för henne (Jenny) en stor glädje att Elsa kunde gå ut som missionär till Ethiopien.”

Även denna vecka citerar jag från ”Världskriget i bild” med anledning av den 7 mars för att sätta in händelserna i ett historiska sammanhanget (sidan 2832).
”Två dagar efter intåget i Köln, onsdagen den 7 mars, nådde en framskjuten pansaravdelning… fram till det lilla samhället Remagen på Rhens västra strand, ungefär 45 km. söder om Köln… där fanns en bro över Rhen, 600 meter lång … Amerikanarna blevo överaskade av att finna denna oskadd, medan alla andra broar över Rhen voro sprängda … Det fanns knappast något försvar, och amerikanarna kunde nästan obehindrat komma över.”