Nu denna vecka för 70 år sedan är mina föräldrar i Stockholm. Här följer något om denna spännade vecka för dem. I ett kort den 11 mars till Thyra skriver mamma: ”Thyra nu är vi resfärdiga, det är underbart. Du måste få några rader innan vi far. Gärna hade vi velat skriva till alla vänner men det får väl bli i tidningarna gemensamt till alla. Vi hinner inte nu… I kväll är det avskedsmöte i Blasieholmskyrkan.” Om detta avskedsmöte finns ett refererat i Påsknumret av Budbäraren. I samma tidning har alla utresande missionärer också skrivit ett personligt vittnesbörd.

Tydligen var det ett vittnesbördsmöte som var inplanerat i denna stora ”Stiftelsens högtidskyrka” denna söndagskväll. Nu fick det på kort varsel bli de utresandes vittnesbörd och förbön för dem. I pappas vittnesbörd i Budbäraren står det att omkring 2000 personer sjöng och i en av sångerna möttes han tydligen av några ord  som fick betyda mycket för honom. Så här skriver han: ”Inför den långa resan, det myckna ovissa  för de närmaste månaderna och för den fullständigt nya uppgiften i Guds rike, var det som en ljuvlig balsam att få dessa ord. ”De gå från kraft till kraft.” Men då skall det ju inte fattas kraft för oss. Inte ens nu om ett par dagar, då vi ska lämna vårt kära fosterland, inte under den långa resan och inte där ute i Abessinien, ja, inte ens där långt inne i Galla – i Nedjo.”

Dagen efter var det samkväm tillsammans med personalen på expeditionen, bokförlaget och äldre missionärer. Mamma nämner också i det ovan nämnda kort om en gäst från Etiopien: ”Vi har Abbebe Retta här förstår Du, han kommer med hälsning från kejsaren med vädjan, ja rop om hjälp. Må vi inte svika.” Abbebe Retta var diplomat och kabinettminister hos Kejsar Haile Selassie. Denna vädjan lär vi få anledning att återkomma till senare.

I dagboken skriver pappa: ”Den 13 mars kl. 8.10 fm. rullade vårt tåg ut från Centralstationen i Stockholm. Och så hade vi alltså börjat resan. Stor var skaran, som vinkade farväl till oss. Det sjöngs för oss och vi sjöng med de många kära vännerna.”

I en kort artikel på Juniorsidorna i MISSIONSVÄN skriver de, tydligen på tåget, så här: ”Vi har nu hunnit till Laxå på väg mot Göteborg och Afrika… I min portfölj har jag biljetterna för oss alla elva, som nu reser i Ert ställe på Evang. Fosterlands-Stiftelsens uppdrag. Dessa våra biljetter gäller till Port Said i Egypten… Det som nu återstår för oss här hemma i Sverige är efter ankomsten till Göteborg, anmäla oss på Svenska Amerika Linjen, avskedsmöten där och i Borås och Alingsås. Vi reser ut åt olika håll i kväll. I morgon visiteras våra lådor och så går vi ombord på båten. – Vi känner Er så pass, så att vi vet att många av Er skulle vilja följa oss. Nu går vi före och så får Ni komma efter.”

Utöver det som nämns här har pappa berättat att de när de slutligen skulle spika ihop lådorna fick de låna hammare och spik av f.d. Eritrea missionären August Andersson. Han upplevde det tydligen högtidligt att hans hammare fick användas för detta ändamål. Två av resenärerna Axel och Linnea Berglund skulle just till Eritrea. Vidare skriver pappa så här i dagboken: ”Efter avskedsmiddag för oss på hushållsskolan Margareta, som våra vänner i Göteborg ordnat, gick vi ombord mot kvällen till onsdagen den 14 mars.”Drottningholm

Det var på denna, då Sveriges största passagerarbåt, som de gick ombord.  Den första tiden bodde de av någon anledning i separata hytter. Så här fortsätter pappa i dagboken: ”Vi sov skönt i våra hytter under de korta nattimmarna. Nog ville vi vinka farväl åt Sverige då vi i gryningen (den 15 mars) lade ut från hamnen i Göteborg. Vi stod länge där ute på däck och efteråt hade vi från Stiftelsen en god bönestund tillsammans i en salong. – Då var det gott att lägga sitt liv i Guds hand.”

Nu ska vi några veckor få följa dem och deras liv på Drottningholm när de nu är på väg till ”vår kallelses och längtans land” som mamma uttrycker det i sitt vittnesbörd i Budbäraren.

(Jag har läggt till ett par bilder i bloggens sidhuvud för att öka variationen. Den bild som visas varierar från gång till gång.)