Både i brev och i dagbok berättar mina föräldrar om denna jul men jag låter missionärskamraten Hilma få berätta om den gemensamma julen. Det gör hon i en artikel i Budbäraren med rubriken HUR VI FIRADE JUL I ADDIS ABEBA. Ur artikeln:

Det är julafton. Ute i naturen märker man det ej, ty allt, som för oss nordbor hör samman med äkta julstämning saknas. Naturen härute har icke iklätt sig någon skimrande , snövit högtidsdräkt, nej, bergen som vi ha här runt omkring oss, stå solbrända, och i trädgården mättas ögat av jordens fagra blomster. Inomhus pyntas och göres julfint. Grancypressen bäres in och snart står den så ”grön och grann i stugan” med skimrande stjärna i toppen. Det har blivit verklig julstämning i hemmet, ja, i allas våra hjärtan. 

På eftermiddagen klockan fem voro vi missionärer inbjudna att fira julafton tillsammans med övriga svenskar. (De är de experter som under den gångna månaden kommit till Etiopien.) Vi voro en skara på inte mindre än 34 vuxna och 4 barn. Detta blev oss i sanning till stor glädje. Solen lyste ännu från klarblå himmel då vi samlades utanför hotell Nizza, där våra svenskar bodde. — ”God jul, – God jul” ljuder det från alla, och det ville vi också gärna tro, att det skulle få bli, en verklig god jul.

Som värdfolk stodo denna kväll generalen och generalskan Tamm. Ett mera strålande och älskligt värdfolk än dessa två hade vi nog ej kunnat finna.

När vi så alla samlats, bjöds vi att stiga in till de dukade kaffeborden. Där fanns mycket gott från wienerbröd och småkakor till tårtor. Efter en stunds gemytlig samvaro vid kaffebordet gingo vi in i salongen och där möttes blicken av en ÄKTA SVENSK JULGRAN. Tänk en svensk julgran långt nere i älskat Afrika. Man måste ju riktigt tugga på några barr för att förvissa sig om att det var sant. Där stod också ett julbord dukat med frukt och andra gotter. Allt såg så inbjudande ut. — I den öppna spisen flammade en härlig brasa, och på frisen såg vi bilden av snöklädda jämtländska fjäll med den upplysta Frösökyrkan nedanför. En stjärnhimmel, som såg verklig ut, lyste så vackert över fjällen. Ja, allt var mästerligt gjort.

Snart ljuder från nästan alla läppar den älskade sången: ”Hell dig julafton härliga klara, då tändes ljus uti hjärta och tjäll”, och därefter läser pastor Stjärne det gamla, men alltid nya julevangeliet och nedbeder välsignelsen över oss, våra kära och vårt julfirande både hemma i Sverige och härute. Så sjunges den ena julsången efter den andra och allt andas julefrid i den signade juletid. Även tomten kommer på besök med klappar till stor förtjusning för både stora och små. Efteråt blev vi åter inbjudna i matsalen där fisk och risgrynsgröt serverades, och där vid bordet var en äkta julstämning rådande. Efter ytterligare en stunds samvaro skildes vi åt, tacksamma till både Gud och människor för att vi fått fira en underbar svensk julafton i Etiopien.

I dagboken skriver pappa om julmorgonen så här:

Från våra fönster lyste det då svenskarna vid 5-tiden  på morron kom in på missionsstationen. Alla utom en ingenjör kom till vår svenska julotta där Per predikade. Eftersom det inte saknas stearinljus här ute hade vi både gran och för övrigt hela kyrkan upplyst.

Tillbaka till artikeln:

Hur innerligt gott var det ej, att med så många landsmän och på eget språk få sjunga: ”Var hälsad sköna morgonstund” – Sent glömma vi nog detta. – ”Natt skall icke förbliva där nu ångest råder” – läser pastor Stjärne och vidare lyssna vi till orden i den gamla julepisteln: ”Det folket som vandrar i mörker skall se ett stort ljus, ja över dem som bo i mörka skuggors land skall det skina klart.”

Julen 1945 har skrivits i minnenas bok. Vi som fått denna jul i Etiopien tackar Gud, och bevara minnet av densamma i tacksamma hjärtan.

Med varm fridshälsning allas Er tillgivne Hilma Olsson