I dagboken har vi anteckningar om dagarna innan jul.

22 dec.  Efter en mycket god och snabb resa från Lakamte anlände vi hit till Addis sent på denna dag. Vi tog in på gamla missionsstationen och hann just få fram lite av våra saker så att vi kunde bo här även över natten. – Från Lakamte hade vi Tafara, Balcha och Ganami. Det var inte svårt att få dem att följa med.

Som ressällskap hade vi för övrigt Hilma Olsson och Dr. Davids, en amerikansk missionär. Plats för övernattning på resan var Backo.

Det är första gången denna plats, som senare kommer att betyda mycket för mina föräldrar, nämns. Angående Ganami och hennes ankomst till Addis har pappa skrivit en kort artikel i Budbäraren. Ur den artikeln, som har rubriken: ”Då Gannami för första gången såg de elektriska lamporna”, citerar jag följande:

Vi närmade oss Addis Abeba. Utsikten var den allra bästa. Vi satt ovanpå lådorna, möbler och annat bohag. Inget mankemang hade vi haft med lastbilen… Nu förestod den verkliga överraskningen för våra barn. Ja, så kallar vi våra två tjänare inne i Lakamte och så har vi fått en flicka. Stor är hon redan – kanske 10 år. Inte blev det skrivet i en bok, då hon föddes. Vem ska då kunna begära, att hon ska känna till sin ålder. – Det är alltså hon som heter Gannami. Vi fann henne där inne i Galla-land. Ingen brydde sig om den flickan. Och eftersom hon saknade föräldrar tog vi hand om henne. – Nu skulle hon få se den stora sta´n – Addis Abeba.

Det hade just hunnit bli skymning på denna vår andra resdag, då vi kom inom sta´ns område. Flickans ögon stod på helspänn. Sådana där stora hus hade hon inte sett förr. Och de där tvåhjulade kärrorna med en häst framför var ju också något helt nytt.

Men vad som rörde sig i Gannamis hjärna då hon såg lyktstolparna med de tända elektriska lamporna, det skulle vara bra roligt att veta. Att hon var förvånad gick inte att ta miste på. Det var en fröjd att se hennes strålande ögon. Hon fäste blicken in i den första lampan redan innan vi nått den och följde den ett långt stycke sedan vi passerat stolpen. Och så gjorde hon för varje ny lampa som vi åkte förbi. Kan Ni se hennes huvudrörelser och väldiga glädje? – Nog undrade hon mycket över hur det kunde finnas eld där uppe i stolparna.

Ni må tro att det är roligt att få göra en del för våra kära vänner här ute.

Tillbaka till dagboken.

23 dec. Eftersom denna dag är söndag har vi egentligen inte ordnat något mera i vårt hem. – Men likväl har vi redan rätt trevligt. Vi är båda så glada över att vi nu fått ett eget hem.

Denna station har stått öde vad missionärer beträffar. Men missionen har reparerat stora byggnaden.

24 dec. Denna dag har varit en brådskande dag. Först for jag till stán för att göra en del nödvändiga inköp för julen. Hemma styrde Elsa för fullt. Vid 5-tiden hade vi emellertid färdigt. t.o.m. en ”julgran” på fot och klädd med glitter och annat.

Jag återkommer till julfirandet som blev speciellt och är väl omskrivet.