Nu tillbaka till brevet som pappa skrev den 23 november:

Våra tjänsteflickor har haft flickbjudning idag. Det är så att de ämnar gifta sig alla tre här i Mendi. Den första, Gannami har sitt bröllop nu om söndag. Hon gifter sig med en snickare här i församlingen. Han har hela tiden arbetat här på missionen och lärt sitt yrke av oss missionärer. Alltså ska vi ha vigsel och bröllopsmiddag då för ett 70 eller 60 tal personer. Elsa fruktar allt en del för den tillställningen. Vi får nog göra en lövsal för den bjudningen. Om ett halvt års tid skulle så den andra flickan Regatu gifta sig. Och efter ytterligare en tid gifter sig vår sista flicka från Lakamte. Men hon ska dock följa med oss till Addis nu till att börja med. Eftersom de alla tre är föräldralösa, så ser vi gärna att de får sina hem härinne. Vi har ju fått vara som föräldrar. Det är alltså barnhems flickor som vuxit till sig så pass. Så hoppas vi att de ska bli duktiga mammor och ta någon lärdom av allt det som de fått lära sig. Vi hoppas att Hanssons är här till nästa söndag så att de får vara med om första bröllopet. Pojken som Gannami gifter sig med har i mycket varit deras pojke.

Och nu idag på tredje lysningsdagen ville Gannami bjuda några av sina vänner. Men fästmannen fick inte vara med på bjudningen. Det är inte landets sed att det ska vara någon som helst gemenskap före bröllopet. Och det är kanske en mycket god sed. Men på det sättet får de inte heller lära känna varandra.

Vår Signe har varit som piga vid bjudningen . Det är hennes största fröjd då hon får tjäna. Må hon få behålla det sinnet, det är hennes föräldrars önskan. Nu är hon i full fart att leka med barnen här utanför Lilla Eva blev så trött på bjudningen att hon kom in och ville sova middag. Därför sover hon så gott ännu.

Den 26 november hittar vi följande notis i dagboken:

Idag kom Hanssons tillbaka till Mendi efter sin tid i Sverige. Vi kan alltså börja tänka på avlösning.

Annons