Redan lördagen den 8 nov. väntade de på att Nils Dahlberg med följe skulle komma och vara i Mendi under söndagen den 10 nov. Telefon, radio och telegram fungerade inte så de levde i ovisshet om vad som hänt.

På tisdagskvällen kom Per Stjärne och meddelade att gästerna beräknades komma på onsdagen. De hade blivit fördröjda i Addis Abeba p g a att Dahlberg skulle träffa kejsaren innan Dahlbergs resa väster ut. Hur kom Per till Mendi? Det får vi snart reda på i brevet.

Nu till direkt citat ur brevet:

När sällskapet kom tog vi emot dem uppe vid skolan där skolbarnen var uppställda i led och hälsade välkommen med sång. Därefter var det en av lärarna som med några ord sade ett välkommen till missionsföreståndaren. I hans sällskap kom pastor Arén och den etiopiske prästen Badima från Addis Abeba. Och under det fort flyende dygnet försökte vi visa inspektorn på så mycket vi kunde av det arbete som bedrivs på denna missionsstation. Vi hade ju också att besöka chefen i byn till vilken gästerna hade en ny bil. Ja, inte var den en gåva till honom. Men genom missionen har han köpt en ny jeep i Addis och denna hade våra gäster med sig in. Därför blev han ju inte lite glad över deras ankomst. Han sände genast efter gästernas ankomst ett får till oss så att vi skulle ha något att bjuda på. Det är en vacker sed i detta land. I hans hus blev vi bjudna på både kaffe och te och bröd som hans flickor bakat. Elsa har varit den som lärt dem det.

Och Torsten har övningskört med chefen. Se_52:36 Den gode Herden och fåren. Per Stjärne kunde alltså ta den ena bilen och köra till Mendi och informera dem där, om programmet. Tillbaka till brevet.

Missionsföreståndaren fick inte se hela församlingen samlad. Det går inte annat än på söndagarna. Men vi hade en samling på torsdags förmiddagen. Och då var kyrkan så gott som fullsatt. Vi försökte också tala lite om behoven på denna station och på utposterna. Detta område besöks just nu av en väckelse, så nog tycker vi att åtskilligt borde sättas in för att ta vara på den rika skörd, som nu bärgas. Men det stora underskottet i missions kassan var nog ett stort bekymmer för Dahlberg. Det var ju skada att han besökte fältet härute just under den tid som bristen är som störst. Vi tror ju dock att missions vänner fyller alla brister före årets slut. Men att en som står i ansvarig ledning för det hela inte kan låta bli att känna trycket, det kan man nog förstå. Men vi som missionärer vet också att missionens vänner inte sviker då de väl får höra om behoven och det ansvar vi har för Gudsriket härute. I den mån vi kan det, så tycker vi, att vi skriver om det i vår Missionstidning.

Ett par veckor senare skrev han detta långa kopiebrev som just skulle sändas till olika missionens vänner.

Vi talade med missionsföreståndaren och de övriga om att vi måste försöka få gallalitteratur för väckelse folket härinne. Det finns några små restupplagor av böcker i London och Asmara. Vi har ju ett riksspråk i detta land, det är amhariskan. Vi bad Dahlberg så innerligt vi kunde att ta upp denna sak vid det besök, som han tänker göra hos kejsaren före hans hemresa

Så kom snart timmen då vi måste ta farväl av våra gäster. Jag följde med gästerna ett stycke på vägen till en av våra utposter. Tidigt på morgonen hade vi sänt iväg evangelisten för att samla folket i den byn. Det hade han också gjort. Vi hade ett kort möte och så fortsatte de vidare. Där fick Dahlberg se hur den lokala församlingen själva byggt sin kyrkhydda och hur de bedrev egen skolverksamhet genom att själva betala sin lärare. Det var han nog glad att se. Men tiden där var också alltför knapp. Han hade behövt stanna betydligt längre.

Nu ska inte detta inlägg bli längre utan vad som hände med pappas bil det får bli i ett extra inlägg om några dagar.

Annons