Efter ett par veckor med mycket från pappas arbete med kurser, högtidsdagar och evangelisternas arbete så tar vi ett avsnitt ur mammas brev från den 15 sept. denna vecka. Hon skrev och berättade så här om när posten kommit:

Tack, tack allesammans det är så roligt att få höra om allt. Flickorna blev så glada över bokmärkena. Signe gömmer och stoppar undan sina. Eva har nog lätt för att använda och även förstöra sina fortare. Vi har en liten vit kattunge och den är flickornas stora kärlek. Så upptäckte vi en dag att Signe hade små sår på båda öronsnibbarna och då fick vi veta att den lilla kissen brukade snutta på hennes öron när de låg och sov tillsammans. Då fick det ju bli slut med att sova ihop. Det var inte roligt, men nu går det bra.

Med posten har också röstsedlarna kommit men dem kan de inte använda i Mendi. Det krävs personlig inställelse på ambassaden i Addis och dit är det över 60 mil. I det brevet från Elsas bror Riksdagsmannen Carl Eskilsson fanns något annat mycket mer användbart nämligen fina hårband. Signe sa enligt brevet: De måste sparas tills jag blir lite större, så fina och breda som de är.

Det får mamma att avsluta brevet med lite tankar om framtiden:

Om två månader eller lite mer får vi väl fara. Vi vet inte ännu när Hanssons kommer så vi kan överlämna arbetet och räkenskaperna åt dem. Vår konferens skall bli i Lakamte någon gång i slutet av november. Men om Hanssons kommer in så att vi kan hinna till den vet vi inte ännu. Vi är inte glada åt att flytta till Addis Abeba men allt måste gå, vi bestämmer ju inte själva.