Jag fortsätter att citera ur brevet som pappa skrev vid lunchtid den 16 aug. 1952:

Då jag nu tittar ut genom fönstret ser jag hur fullt med folk det är borta vid sjukhuset. Klockan är redan över tolv och då brukar det vara över för dagen. I en grupp står det minst fem mulor. Alltså har syster Sally ännu fullt upp med arbete. Det är bara svårt sjuka som brukar komma med mula. Övriga går allt, även om de bor i byar långt borta. Sally har haft svåra fall av tyfus nu den sista tiden. ….

Jag hade ett ärende till sjukhuset för att träffa en man, som var där. Därför blev det ett litet uppehåll i brevskrivandet. Då räknade jag ända till tolv mulor och det var alldeles fullt med patienter både inne i kliniken och ute på verandan. Jag hittade vår Signe där borta också. Hon stod och såg med stort medlidande på en mula som hade hemska sår på ryggen och under buken. Och nog visste Signe varför den såg så ut. Hon sa helt enkelt: ”ett lejon har rivit mulan.” Det var sant. Hon hade frågat ut folket, som kommit med mulan till sjukhuset för att få hjälp. Det var verkligen fula sår djuret hade fått. Och dock hade inte lejonet hunnit bita mulan utan det var endast märken efter klorna. Men nu är ett lejons klor inte små. Inte trodde vi att vi hade lejon på så nära håll. Vi hade visserligen besök av hyenor härom kvällen. Hur det kommer att gå med den här mulan är väl ovisst. Jag tog Signe med hem för vi skulle just äta middag Men då var det hon som ville veta mer om lejon. Sådana djur har hon inte sett. Hon är nu ytterst frågvis och vill veta allt. Håller hon på så i många år, så får hon reda på mycket. Det svåraste är, att vi oftast tröttnar på att berätta för henne.

Från Sally får vi nog strax, vid middagen, höra om hur dagens arbete varit för henne. Det är väl för folket att det finns en plats där de kan få medicin och vård.

Efter middagen:

Elsa och flickorna har gått för att sova middag nu. Det brukar jag också göra. Men nu var det här brevet som jag ville få gjort lite mer med. Det går inte någon dag utan att flickorna fantiserar om att det kommer någon bil hit. Men det är länge sedan den sista hördes. Och nu kan vi inte vänta på någon på lång tid ännu. De talar om pojkarna i Nedjo som de skulle vilja träffa. Jag ska försöka att ta mig till Nedjo i början av nästa vecka om inte regnen blir för hårda. Men jag tror att det är förståndigt att Elsa och småflickorna stannar hemma. Jag ska ta en karl med mig för att hjälpa mig. Det kan nog behövas då och då. Anledningen till resan är inte att få komma ut på s.k. utfärd. Nej, Sallys lådor, med bl a hennes husgeråd, har inte hunnit längre än till Nedjo. Kanske jag också ska försöka att lasta en del brädor på bilen.

Vi får se hur det går.