Nu ska vi kunna återgå till minst ett inlägg i veckan även om de inte blir så långa. Nu fortsätter vi och läser ur brevet som mamma skrev den 18 juli:

Vi är krya Gud vare tack! Barnen leker och pratar precis som sina lekkamrater. Ofta är de i sin fantasi sjuka och en är läkare och ger sprutor med en tändsticka. Och nästan varje kväll föder de barn. Det är så aktuellt här just nu. Det är flera av församlingsmedlemmarna som har fött eller skall få barn. Jag syr en skjorta och har med när vi går och tittar på den lille.

(Vi kan lägga märke till att mamma inte nämner något om det andra missfallet hon haft. Det är bara pappas korta notiser i dagboken vi har om detta.) Tillbaka till brevet:

I förra veckan hade en av Signes lekkamrater sin födelsedag. Det var lärarens pojke som bor här intill. Jag fick ju sy en skjorta åt honom och så fick Gannami göra en kaka och de fick följas åt ner där med en kanna te och göra fest. Signe gladde sig ju som om det varit hennes födelsedag. Och nog var det fröjd i det lilla pojkhjärtat också. Men så fanns det ju en lillebror och så har ju Fofa, han som är liksom rättare här och som har arbetat åt missionen redan på Nordfeldts tid på 20- och 30-talet, två pojkar och då måste de ju också få var sin skjorta. Så det var nästan fabrik här förra veckan. (Kanske mammas avkoppling? Jämför pappas trädgårdsarbete som var uppe i förra inlägget.) Inte skulle sömnaden hålla måttet hemma i vårt land, men här är de fina. Det är nog inte utan att de fyra pojkarna väntar att det skall bli söndag så de får gå i kyrkan iklädda de nya skjortorna.

Annons