Den 7 juni 1952 skrev mamma ett brev till de anhöriga i Östergötland och Skåne. Här får ni del av det i princip i sin helhet:

Det är en regnig och kall lördagsförmiddag. Det är sannerligen skönt att ha gamla kappor att ta på barnen, för att hålla dem inne är inte lätt. Det är nog skönt att regnen börjat, men jämt skall det vara ett ”men”. Nu är det bilen med sakerna som vi väntar på. Vi kan inte låta bli att bli lite bittra på dem i Addis Abeba som inte kan se till att de kommer iväg. Nå ja, det är ju inget att betunga Er med. Vi är krya, Gud vare tack och ännu har vi lite potatis och makaroner. Idag har vi slaktat vårt får; men vi har noga vakat så att inte Signe skulle förstå vad vi gjort. Då skulle hon sörja. Hoppas att hon inte skall tänka på att det är borta. Fåret brukar vara nere i flodträdgården. På tal om den så lyckas det inte bra för oss därnere. Vi hade bl.a. två meloner så stora som en liten boll men sedan ruttnade den.

Igår fick vi lite post. Det är alltid så roligt. Vi hade brev från Carl, som vi tackar hjärtligt för. Det är så snällt att Du och Ni alla tar Er tid att skriva då och då. Det är bara Nils och Ragnar som är tysta. Det vore allt bra roligt att höra från Er också någon gång. I alla brev som kom igår talades det om hur vackert det är hemma i Sverige nu. Också här börjar det bli grönt och vackert, och ute i backarna eller på slätterna kommer det upp en del liljor men några småblommor finns det inte just. En av våra kaniner fick 8 ungar en dag. Det var en stor fröjd för Signe. Sedan har tre dött och vi fruktar att alla går åt. Vi tror att mamman har dåligt med mat. Det vore ju ledsamt, värst för Signe, men barn glömmer ju snart.

Jag har inget särskilt att berätta härifrån. Det växlar mellan glädje och bekymmer, det senare har varit mest den sista tiden tycker vi. Vad vi behöver är tålamod och kärlek i hög grad. Och det vill vi be om.

Innerliga hälsningar till Er alla. Era tillgivna Torsten, Elsa, Signe och Eva.