Det finns material till ett tredje inlägg i det långa brevet av den 17 maj 1952.

På lördagar har vi endast tre undervisnings timmar i skolan. Efter dom, får alla skolbarnen göra praktiska ting under lärares tillsyn mellan 11-12.30. Arbetet består mest i att städa skolsalarna och den öppna planen framför skolan och att städa kyrkan. Städningen består i att blanda kogödsel med vatten för att sedan hälla ut den vällingen på golvet. Den jämnas sedan ut med en hemmagjord kvast. Golven torkar sedan på en halv dag ungefär och har då en tunn och fin yta ovanpå jorden. Visst hade det varit roligt att ha annat än jordgolv, men ack, det skulle bli alldeles för dyrt att tänka på trä- eller cementgolv.. Förr har det gått att köpa handhuggna plankor. här i Mendi. Det blev alltså en planka ur en tjock trästock. Man måste ju hugga med yxa till bortåt mitten från båda sidor. Att såga med en såg har man ännu inte lärt sig så långt in i landet. I Lakamte kan folk göra det. Nu tycks inte folk vilja hugga ut plankor. Förtjänsten blev väl för liten. Därför får vi rekvirera virket från Addis Abeba. Så ska detta transporteras de 70 milen på dessa urusla vägar där vi får betala 50 kronor för 100 kg. Då är det lätt att räkna ut att sådana golv blir dyra. Skulle vi tänka på cement så ska den tas samma väg och kostnaden blir den samma. Nej, än så länge måste vi vara nöjda med jordgolv.

Jag tänkte ju inte att detta skulle bli en beskrivning av husbyggen härute. Men det är ju ting som är aktuella för oss. Det är åsnor som bär upp vattnet till gödseln. Varje djur bär två dunkar, som rymmer 18 liter var, i en träställning som lägges på ryggen. På så sätt får vi upp även det vatten vi behöver för vårt kök. Det händer att jag lastar på ett par tomma bensinfat och åker ner med jeepen till källan vid floden, 300 meter och får på så sätt upp 400 liter på en liten stund. Men jag hinner inte göra detta så ofta. För vårt och skolkökets behov behövs det oftast en man som går med djuren mest hela dagen.

Och så undrar Ni förstås varför vi inte ordnar med sågning av stockar, brunnar och vattenledningar. Men vi måste svara med att det då ska till kapital och tid för att bygga detta och sedan hålla det igång. Och det förnuftigaste svaret på hela frågan är den: missionären hinner inte med detta praktiska arbete. Denne har ju inte i första hand kommit ut för sådant arbete. Det är så mycket annat som först måste göras. Därför får mycket gå efter den uråldriga traditionen och vi får inrikta oss på det nödvändiga: undervisning i skola och kyrka. Sjuksköterskan har ju sitt givna arbete bland de sjuka.

På tal om det. Nu får det strax vara nog med brevskrivning för denna gång. Jag måste hämta hem en del virke till de husbyggen, som vi har igång. Det är jeepen som är den trogna tjänaren för dessa transporter. Några av våra karlar har varit ute hela dagen och kluvit virke till väggarna på våra byggen. Det största av dessa är sjukstugebygget som får fyra rum. Det beräknas ge rum för 10-12 inneliggande patienter. Vi har lyckats låna en rätt duktig snickare från Nedjo och han arbetar rätt självständigt. Och om man låter honom bygga enligt landets sed kräver inte tillsynen av hans arbete så mycket tid. Mendiborna har samlat in, omkring 1800 kronor, till detta hus.

Nej, nu är det bäst att gå ut till bilen och försöka få hem virket så att snickaren har något att göra på måndag.