Jag fortsätter att citera ur det långa brevet som skrevs den 17 maj 1952.

Vi har plåttak på vårt bostadshus och det gör att det är lite väl varmt inomhus. Termometern visar 25 plusgrader. Nåja, nu är det ju inte något att klaga över. Men solen bränner så pass på taket att jag måste ibland sätta på min solhjälm då jag sitter här inne. Somliga tål värmen och solstrålarna bättre än jag. Ute är det betydligt varmare. Kanske jag helt enkelt ska kontrollera hur varmt det är idag genom att ta ut termometern under tiden jag skriver.

Vi är så förvånade över att inte regnen kommit ännu. I väntan på regnen har folket här, och även vi, sått majs. Och vi har även sått mycket bruna bönor. Men inget av det sådda kan spira förrän regnen kommer. Jorden är genomtorr efter de sex långa månader då inget regn fallit.

Termometern har stigit till 47 grader och nu är ändå klockan redan över fyra. Alltså står solen inte alls rakt över vårt hus. I skuggan visar termometern 37 grader. Vi går alltså och väntar på regn. Och våra två egna flickor längtar så efter regn som barnen i Sverige längtar efter snö. Då kommer paraplyer, trätofflor och gummistövlar fram.

Vi har båda fått vara så friska och så har det också varit med flickorna. Något kommer ju dock på då och då. Men vi måste vara försiktiga med bl. a. att inte trötta oss för mycket genom att gå fort och ännu mindre springa. Den tunna luften på grund av höjden över havet känns mest i hjärtat, som blir så trött. Dock bor vi nu på den missionsstation i Etiopien då det gäller Stiftelsens fält som ligger lägst.

Mamma lägger till några personliga handskrivna rader i brevet till de anhöriga.

Kära Ni, nu kommer det ett kopiebrev, hoppas att Ni förlåter och ändå känner att det är till Er var och en ändå. Ni anar inte hur innerligt tacksamma vi är att Ni inte glömmer oss utan skriver till oss. Tack för kära brev Farmor, Carl och Sten.

Eva leker här hos mig. Ni skulle se så blåögd och fin hon är. Hon smakar just på en kaka som Gannami och Signe har bakat nu på eget bevåg. Det kan hända att jag om jag tillfrågats, inte hade ansett att vi hade nog för att baka ökensand. Men nu är det gjort. Vi börjar ha slut på vårt lager av smör och sådant som vi måste köpa från Addis Abeba och vi har väntat på att det nya lagret skall komma.