Det är märkligt att vi inte har några anteckningar i dagboken och inte heller något brev från mamma och pappa från mars 1952. Inte ens att syster Lydia Larsson är nere i Shanqalla skriver de om eller är det bl.a. för att de har så mycket att göra i hennes frånvaro, som de inte hinner skriva. Hur som helst så har jag fått del av Lydias dagbok och där skrev hon om detta besök i Shanqalla, i slutet av mars 1952, så här:

Jag är i Shanqallaland! I Loggi. Äntligen! Jag ligger på rygg på min tältsäng och skriver. Har varit nere till den underbara floden två gånger, andra gången i sällskap med Ato Dabba och barnen. Pojkarna sam och dök så fint.

Zazega, som ett tag var i Mendi , kom just och presenterade mig sådan härlig honung. Den var godare än några karameller. Jag frågade om Zazega var gift. ”Har du någon syster” frågade Jallata, när jag fick nekande svar. Jo, men de är små. Här kan man ej köpa sig en brud, om man så betalar 400 $, sa pojken. Man måste ha en syster att ge i utbyte för den flicka man gifter sig med. Eljest får man vara ogift. Denne man ser trevlig och giftasvuxen ut, men han får lov att vänta tills systrarna blir stora.

Idag skall det vara en stor samling av shanqallas en bit härifrån och vi ska gå dit. Jag bävar för återfärden. Jag har aldrig varit med om någon så jobbig nerstigning förr. Två timmar tog det och när jag gått bara 20 minuter, så skadade jag mitt ben så jag visste ej hur jag skulle bete mig. Sådana branter och så smal stig – sådana stup har jag ej sett förr. Men så majestätiskt ståtligt!

Dabba skjuter rapphöns och hjortar där han går fram och det köttet äter vi.

Barnen är omedelbara och naturliga. Men de höll sig var och en till sitt hus. Jag bad Dabba kalla på dem och då kom de med glädje. Kanske fick jag hålla den första söndagsskolan här – på en måndag!

När Dabba frågade en liten flicka nere vid floden, om hon inte ville komma till Mendi och gå i skola, svarade hon nej – för där får man stryk, sa hon!! Och det är ju sant! Får ni inte stryk här då? – Nej, sa hon. De har kanske modernare sätt att fostra barnen!!

Den 24 mars. Vi kom så att vi fått se mer av shanqallas levnadssätt än vad jag tänkt mig. De hade en fest för en död – en 1-årsfest. Männen var beväpnade med bössor – man kunde tro, att de skulle ut för att kriga. Bössor, spjut, yxor m.m. i händerna. På huvudet någon ”fantasia” !! En karl hade en regnrock och röd halsduk i 45 graders värme. Han kände sig nog fin. Jag tyckte de var finare, som bara hade ett höftskynke! De är precis kolsvarta. Svetten glänste som pärlor i ansiktet och om skuldrorna. De sprang först runt hyddor och ut runt träden allt under det de blåste i pipor, var och en med olika ljud beroende på grovleken. Män och pojkar höll varann om halsen med en arm, i den andra hade de bössa eller dylikt. Flickorna höll varann om halsen och så sprang de på två led taktfast efter pipmusiken. De äldre kvinnorna sprang bredvid och när de stampade takten, skramlade fotringarna, som var lindade två varv om vristerna. De fick lov att springa bra bredbenta för dessa fotkedjors skull. De såg ut att vara gjorda av träkulor. Om armarna hade de armband, gjorda av apskinn, inget ludd utan bara snodda eller flätade läderremmar, kanske 20 stycken bredvid varandra!

Det gick bättre att ta sig upp från Shanqalla än ner dit. Jag kunde rida bitvis och det var en god hjälp. Dabba gick före oss – alltid spanande efter villebråd. Jallata och Oldigga kom långt efteråt.

4 april. Ethel har kommit för att avlösa mig och jag har idag börjat min hemfärd till Sverige.