Brevet jag citerade från i förra inlägget var skrivet den 8 februari. Där stod också:

Signe gläder sig allt åt att det skall bli födelsedag må Du (Thyra) tro. Hon och Gannami bakade tre sorters kakor igår när jag var i skolan. O, så roligt det var! Vi har inte kunnat bestämma hur vi skall fira dagen, för vi har hoppats att vi skulle få besök av kamraterna i Nedjo. Men nu har det visst blivit något fel på postgången, vi har väntat in postmannen ända sedan i onsdags kväll och nu är det fredag kväll och han har inte kommit. Och vi har en annan som skulle gå härifrån i morron, men det är ju roligt om man får posten innan. Hoppas bara att gubben inte blivit sjuk! Det är så förfärligt torrt och varmt nu, så det är rent hemskt att tänka att de går på sina fötter dag efter dag i 12 dagar. En annan kan ju nästan inte vara utomhus mitt på dagen.

Nu är det lördag, och sent i går kväll kom posten. Tänk vad det är roligt med en fläkt från stora världen. Idag kom vår evangelist hem från en tur ner till det mörka landet där chankallafolket bor. Det är så förunderligt hur hela landet ligger öppet och hur alla vill höra och tro. Men det är undervisning de behöver. Vi kan nog inte sätta oss in i hur okunniga de är. Här var en del med på vårt julfirande utifrån byarna som aldrig förr hört evangelium. O Thyra, nu skall posten gå och jag måste sluta. Hälsa alla kära vänner. Mest är Du själv hälsad av Dina vänner i Mendi.

Den 10 februari blir pappa tydligen påmind om dagboken för nu börjar han skriva i den igen. I alla fall en kort tid. Det får avsluta detta inlägg

10 febr, 1952: Det är vår Signes 5-årsdag. Hon är så stor och duktig. Vi är särskilt tacksamma till Gud att vi ännu har vår lilla Eva. Hon var för några nätter sedan mycket sjuk. Gud gav oss henne åter.

På sin egen 37 års-dag (12/2) skrev han bara om detta som Lydia berättat om:

12 febr. 1952: Bland sjuklingarna idag fanns det en stackars femårig pojke. Föräldrarna kom med honom. De bodde en sex timmars väg härifrån. Pojken var förfärligt mager, så gott som utan kläder och förfärligt smutsig. Hon fick höra att han haft ont i magen och då hade föräldrarna fört honom till en medicinman, som med glödande järn bränt honom på magen. Det hade t o m bränt på tarmarna. Avföringen kom ut den vägen. Hemskt !

Jag, Paul. är denna dag på väg till Addis Abeba. Jag har fått möjligheten att kunna resa dit, vilket jag är tacksam för. Jag kommer tillbaka den 22 februari. Jag har förberett ett par inlägg som kommer att publiceras på bloggen under tiden.