Efter lite uppehåll kommer nu ett nytt inlägg. Dessutom har årets två första inlägg bytt plats av någon anledning, men de finns där. Den 25 januari 1952 skrev mamma ett brev till sina syskon. Brevet handlar bara indirekt om dem i Mendi. Så här skrev hon:

Varmt tack Carl för Ditt brev av den 30 dec. Det nådde oss idag. Och vi har en postman som går i morron så jag skyndar mig att svara.

Det brev hon hänvisar till har jag kvar och det är ett två sidor långt maskinskrivet brev där det bl.a. står:

Då får jag börja med att tacka för brev som skrevs omkring månadsskiftet och kom hit den 19 december. I brevet var fullmakten till bouppteckningen och den kom precis lagom. Vi hade nämligen bouppteckning efter Mamma här den 19, så det var med särskild stor glädje, vi tog emot brevet den dagen. Jag läste brevet högt vid kaffebordet innan vi började bouppteckningen och på det viset hade vi er också med den dagen mitt ibland oss.

Tillbaka till mammas brev:

Jag är glad att fullmakten kom fram i tid och att bouppteckningen gick bra. Jag har bett Gud att inget skulle få komma och bli en orsak till osämja. Och visst får Du göra som Du föreslår angående mina pengar, jag menar mitt arv. Det är ju en säker placering. Och jag har fullt förtroende för att Ni gör allt det bästa. Det enda jag reagerade lite på var att pengarna som finns på banken, stryker med. Du vet att ibland har vi behövt be att få ut lite hit. Och då har det varit bra att ha något att ta av. Men det kan väl snart bli lite igen. Det är ju sorgligt att man inte skall klara sig på lönen. Så bor vi ju så långt borta, och det dröjer så länge innan vi får in pengarna hit, så då har man hunnit låna i alla möjliga kassor och när det blivit betalt så är våra pengar mest slut igen. Men som sagt jag skall ju få ränta.

Carl om Du trotts allt kunde skicka oss lite pengar så vore det allt väldigt bra. Då kanska vi kan komma på fötter. Du får göra som Du kan.

Brevet innehåller också följande information:

Vi hade brev från våra kamrater, dem vi ersätter. Och efter vad vi kan förstå har de det obekvämt och tröttsamt uppe i Norrland. Men de ville ju bo där i hennes hemtrakter. Nu hade frun (Elsa) haft känning av sitt hjärta, och var ensam hemma med sina tre små barn. Det var riktigt vemodigt att höra.

I detta brev kommer hjärtehälsningar till Er alla från oss fyra. Signe hon är så glad för hälsningarna från morbror Carl och kusinerna.