Den 23 november skrev pappa, som vi sett tidigare ett brev från Nakamte. Där skrev han även följande:

Kära anhöriga i Skoghus

På återresan från konferensen i Addis Abeba har jag nått till Lakamte. Resan har gått så bra. Nu åker jag med vår egen bil. Tänk vad roligt det är. Alla vänner och anhöriga som givit medel till denna bil borde se bilen i tjänst här ute. Här är den på rätt plats. Efter vad jag förstår så har den ej tagit skada av transporten.

Det är nu snart tre veckor sen jag reste från Elsa och flickorna i Mendi. Jag har fått ett brev från Elsa sen jag reste hemifrån. Det var skrivet två dagar efter jag reste från Mendi. Då var allt väl. Hoppas att det är bra med dem nu också. Jag får beräkna två dagar för resan från Lakamte till Mendi. Bilen är ju ny och har hittills gått bra, men eftersom vägarna är förfärligt dåliga kan mycket lätt något gå sönder.

Enligt brev till pappas släkt i Skåne som mamma skrev den 30 november blev fortsättningen så här:

I söndags kväll den 25 nov. kom Torsten hem från konferensen. O vad det blev glädje när han kom. Nattvakten, eller rättare sagt en av våra lärare som bor ett stycke härifrån hade sett billjus och ropat på nattvakten. Jag fick höra att det blev ett liv och skrik bland våra fyra flickor som bor i ett litet hus här i trädgården. När jag kom ut var ljuset försvunnet och sen dröjde det det väl 10 minuter tills jag hörde ett nytt skrik och sen dröjde det väl ännu en kvart innan bilen var här. Signe och Eva vaknade och tog emot pappa och det var en obeskrivlig glädje. Pappa hade ju med sig en del av deras leksaker så det blev ju en sån fröjd. Bl a Signes kära docka och nu är det lika roligt med den igen.

Samma dag skrev hon också till släkten i Östergötland. Där får vi följande information:

Tack ska du ha för pengarna som du skickade ut Carl. Det var då väl att vi fick dem, inte vet jag hur det skulle ha gått annars. Det är så svårt att få ekonomin att gå ihop. Nu har ju Torsten handlat så att det ska räcka för ½ år framöver och det blir väldigt dyrt. Men kan ju aldrig få färsk fisk och då köper vi ju Herring och Makrill som finns i burk, lika så ost måste man köpa i burk om man vill ha någon och det är väldigt dyrt.

Allt detta har han inte kunnat ha med sig i jeepen utan nu väntar de på en lastbil med det han inhandlade i Addis och det som de haft med sig från Sverige men som ännu inte nått Mendi. Och nu är det tveksamt om en lastbil kan köra över en träbro på vägen som försvagats under regntiden. Nu har i alla fall Jeepen kommit och pappa är tillbaka. Så här skrev mamma också:

Första dagen när Torsten gick till skolan och Eva inte såg honom så gick hon här och sökte och sa: ”Var ä nu pappa?”

Hon vill väl köra kapp med pappa. På baksidan av denna bild står det att den är från dec 1951. Kanske den hör ihop med det som jag berättar om i nästa inlägg.