Med sig hem hade pappa många brev från släkt och vänner. Han har troligtvis läst dem och det ska inte dröja så länge innan mamma också skulle få del av information om begravningen m m. Även om jag har kvar dessa brev är det omöjligt att sammanfatta dem kort. Jag väljer därför att använda orden som brodern Sten använder i den lilla skrift om Jenny och Eskil Nilsson i Blidsäter som kom ut 1974. Han skriver om hennes sista tid så här:

Sommaren 1951 odlade hon ett livligt sällskapsliv med besök hos de gamla vännerna. Hon var på missionsmöten både i Björsäter och på andra platser. Trotts att hon nu var 79 år gick hon mycket. I början av september var hon vid Nyhult och gick hela vägen till Blidsäter i Håkans ( min kusin ) sällskap. Men hon hade kärlkramp och i oktober blev hon så trött. Måndagen den 15 oktober var hon hos sin läkare i Linköping. Vi åkte tåget in, men dr Örn sa att det inte var så bra med fru Nilsson. Trots hennes protester tog vi därför bil hem. På tisdagsförmiddagen var jag hos henne en god stund, och hon hade ibland rätt ont i bröstet. Hon berättade om sin barndom … På tisdagskvällen blev hon sämre. En gång sa hon: ”Skriker ugglan”? Innan Nils och jag vid 10-tiden åkte hem bad hon Fader Vår och Välsignelsen med stor värme … Onsdagen den 17 oktober slappnade hon av lite men hade stundtals svåra smärtor i bröstet. Hon drack kolossalt mycket och klockan sex på eftermiddagen, när Nils gav henne vattenglaset, tog hon inte sista sväljen utan tappade glaset – och allt var slut. Dödsattesten var ”Infarctus cordis”, hinder för blodets cirkulation.

Jenny Nilssons begravning torsdagen den 25 oktober 1951 blev en stor sorgehögtid med betoning på högtid. Hon sa en gång på sin dödsbädd. ”Jag vill inte att de dränker graven med blommor”, men nog fick mamma blommor. I kyrkan hade vi vackra grönglänsande enar från Ekhult, kören sjöng ”Långt bortom rymder vida” och prosten Hilding Berggren talade vackert och värdigt till hennes minne med utgång från ”Dina ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” …

På Fosterlandsstiftelsens krans stod ”Herren känner de sina”. Från Stiftelsen kom meddelande om 42 gåvor i stället för blommor. Över hela begravningen vilade en stilla värdighet, bara tacksamhet och glädje i sorgen.

Så fick då ett sällsport rikt och välsignat liv här på jorden sin värdiga avslutning.