Pappa har med sig dagboken till Addis men använder den mycket lite. Vi får där bara reda på följande:

9 nov. Sammanträde med norrmännen, danskarna och tyskarna och oss i de två svenska missionerna.

10 nov. Vår konferens öppnades idag.

11 nov. Det är söndag och inga förhandlingar. Istället besök i vår nya kyrka.

Vi får söka information från annat håll. Naturligtvis finns protokollen från konferensen men det har jag inte tillgång till nu. Däremot skrev pappa bl. a. så här i ett handskrivet brev på sin väg tillbaka till Mendi. Tydligen hade han in i det sista haft så mycket att göra i Addis att han inte hann besvara ett brev han fått från sin far medan han var i Addis. Inte underligt att det inte blev något skrivet i dagboken. Så här skrev han den 23 november i Nakamte om konferensen. Vi ska återkomma till annat i brevet senare.

Vi har haft en god konferens i år också. Det var så mycket att tala om då det gäller arbetet härute. Nu hoppas och ber vi att Styrelsen ska kunna förstå våra begäranden. Och då man tänker på att arbetet i Guds rike växer på detta fält, så är det inte underligt att vi måste talas vid om detta och komma med vissa nödvändiga begäranden. Enligt vad vi nu vet , så ska vi stanna i Mendi tills Hanssons kommer tillbaka till fältet hösten 1952. Efter det är det meningen att vi ska få ägna oss åt bokspridning. Jag hade allra helst sett, att vi hade fått börja med det nu omedelbart, men tyvärr ser det ut , som om detta arbete måste komma i andra hand. Alla andra uppgifter går före. Så får folket gå utan att få möjlighet att köpa biblar och bibeldelar. Visst sprids det böcker nu också men vi borde ju utvidga. Men vill Gud detta arbete, så finner han också utvägar. Nu är vi glada för arbetet i Mendi, så det känns inte alls svårt att stanna där.

Jag vill tacka så hjärtligt för brev. Nu senast för brev från Far. Det var så roligt att få och att känna det stora intresse för arbetet, inte minst litteratur arbetet. Må det vara väl med Er all.

Jag har brevet från farfar också kvar eftersom det dels var ett brev där de beklagar sorgen. I brevet kommer det fram hur engagerad farfar var i pappas arbete i Etiopien. Med anledning av artiklar i Budbäraren om litteratur arbetet han läst så nämner han att han kommer ihåg Torstens längtan att få hålla på med detta. Han informerar också om att de från hans ”barndomshem skickat 100 kronor” för detta ändamål.

Det årliga referatet från konferensen i Budbäraren ger inte heller så mycket information. Det skrevs av Birgit Andréasson och publicerades i julnumret 1951.

Det blev en ovanligt lång konferens i år. Varje dag var det förhandlingar från tidigt på morgonen till sena kvällen. Många , många gånger hörde vi rop om hjälp från olika platser; det var begäran eller bön om skolor, sjukhus, kliniker o.s.v. …. Stiftelsen kan inte gå in genom alla de nya portar, som öppnas här i Etiopien. Det är dock med tungt hjärta vi går förbi…

En plats de inte kunde gå förbi var Backo. I min bok: I Back(o)spegeln skriver jag på sidorna 23-29 om det som hände i Backofråga under detta år, under konferensen och i det ”brevkrig” som följde på konferensens beslut.