Troligtvis var det så att när Nedjo folket kom för att hämta pappa hade de brev med sig som mamma så fort som möjligt vill besvara. Därför skrev hon brev och vi har ett från den 6 och ett från den 7 november bevarat. Det första är åter igen skrivet till syskonen. Hon tackar för brevet som skrevs på dödsdagen och ett långt från Carl. Det brevet och många andra brev från vänner har mamma sparat och det är därför vi har alla breven och telegram runt mormors död. Speciellt är hon glad för sin mammas sista brev till henne och flickorna. Hon fasar för att inte få fler sådana brev och hon berättar om att hon läst och gråtit. Men hon har också mycket att vara tacksam för: Tacksam att hon fått vara hemma med mamma, att ha fått äga en god mor och att veta att hon gick hem i frid. Hon skriver också så här om sina uppgifter i Mendi:

Jag har fått ta en del av Torstens timmar i skolan och Lydia har en del, hitintills har det gått bra. Så har vi så präktiga lärare som hjälper mig på allt sätt.

Det andra brevet är till vännen Margit Ivarsson i Skåne. Där berättar hon om sorgebudet men också en hel del om flickorna:

Barnen är friska och har så roligt. Det är så väl att jag har mina flickor från Lakamte. De leker så bra med Signe och Eva. Idag på f.m. när jag var i skolan hade Signe fått göra några små kakor och i e.m. innan jag visste ordet av så hade de ordnat till fest på gräsmattan. De hade kallat på syster Lydias tre fosterbarn. De hade gjort eld ute och kokade te och sen dracks det och det var så roligt.

Signe pratar gallinja en hel del nu, och hon trivs så bra med kamraterna här. I e.m. visste hon inte vad hon skulle göra, och då föreslog jag henne att följa med Gemane, pojken som hämtar vatten från floden. Och sen vandrade hon upp och ner med honom. Hur många gånger vet jag inte, men många var det. Han är en så snäll och rar pojke och flickorna tycker särskilt mycket om honom.

Signe och Eva har haft kikhosta, men Gud vare tack så var det inte så hårt. De hade fått vaccin tidigare, kanske det gjorde något.