Omedelbart efter sorgebudet skrev mamma, den 28 okt, ett brev till sina syskon. Här följer brevet i princip i sin helhet. Om ni inte hunnit läsa gårdagens Sorgebud hittar ni den enkelt här:

Mina älskade syskon.

Vad han tar och vad han giver samme Fader han förbliver, och hans mål är blott det ena, barnets sanna väl allena. Frid över vår älskade Mammas ljusa minne.

Det var igår eftermiddag det tunga sorgebudet nådde oss här inne. På ett sätt anade jag det förut. Jag hade haft som en förnimmelse av att det var dåligt med Mamma. Men ändå är det så svårt att fatta att hon inte längre finns här nere. Men o så gott det är att veta att hon hade sin tro förankrad i evighetens värld. Hon visste att hon hade en Frälsare som berett rum för henne i himmelen.

Det var en extra postman som gått den långa vägen från Lakamte med telegrammet och lite annan post. Kamraterna i AA hade sänt telegram till Lakamte och så sände de genast en postman. Ja, det var tungt och svårt. Signe och Eva blev förtvivlade när de såg mamma gråta. Till sist sa Signe: ”Mamma det är väl bara idag du är ledsen, inte i morron också.” Och lilla Eva hon tog papper och penna och skulle skriva till mormor som så många gånger förr. Alla kamraterna hade skrivit hälsningar till oss. Med posten kom också brevet från Sten och Märta skrivit i månadsskiftet sept.-okt. Och då tyckte jag mamma var som vanligt. Så tydligen behövde hon inte vara sjuk länge och det är jag så tacksam för. Men om det gick mycket fort och hur det var det hoppas jag att snart nog får höra. Så undrar jag om hon fick höra något från oss strax innan hon dog. Jag tycker att vi skrivit ofta, men breven tar ju så lång tid. Och så undrar jag förstås när hon begrovs och vem som bar mammas stoft till graven och allt vill jag ju gärna veta. Idag på morron innan solen hunnit ta bort daggen var jag ute och tog in ett fång vita rosor. Hur gärna jag velat lägga dem på Mormors grav. Hur jag kommer ihåg när hon band kransar till gravarna förra året till All Helgondagen. Ni förstår nog att vi är tacksamma att vi fick vara hemma och att vi fick bo i Björsäter och ha mamma hos oss. Tänk om detta bud kommit innan vi hunnit hem.

Med anledning av det ovan nämnda köpte kusin Håkan vita rosor och satte dem på graven inför helgen den 17:e oktober. Så här såg graven ut 70 år senare med ”mammas” vita rosor och andra fina blommor.

Tillbaka till brevet:

Du Sten undrar på att vi inte fått in bilen, men vi kan nog inte anklaga kamraterna. Felet var att vi inte hade den med ut på ”Mosna” (båten). Men det har varit regn i AA också så jag tror inte att gummit tagit skada. Och om en månad hoppas vi att Torsten skall vara hemma här igen med bilen. Gud give allt går väl. Han reser den 4 nov.

Det var ju väldigt mycket ledsamt du Sten berättade i ditt brev. Tråkigt med ditt eksem. Är det apskinnet så för all del kasta ut det. Nu har ni alla fått mycket extra arbete, och mest du Ingeborg i samband med mammas sjukdom och död. Tack skall du ha.

Ja kära Ni, jag vet inte vad jag skall skriva mer. Det är en bön i mitt hjärta, och den är att vi alla skall få mötas hos Gud i evig glädje en gång. Men vägen är bara en, Jesus Kristus och tron på nåd och förlåtelse. Sök den medan den är att finna.

Innerliga hälsningar från Edra syskon i Afrika Torsten och Elsa. Signe och Eva hälsar alla kusinerna.