Vi ska fortsätta med att låta mamma berätta. Denna gång i en ”unik” artikel i Budbäraren skriven av henne. Hon skrev i juli 1951 och den publicerades i början av september (Nr 35-36). Hon får själv förklara sig:

Kära missionsvänner. När jag var barn hörde det till högtidsstunderna när mor läste högt för mig ur Missionstidningen. Det jag helst ville höra var breven från missionsfälten. Då jag tänker på detta och på det faktum att jag under de fem år, som vi var härute under vår första period, inte skrev ett enda brev till Missionstidningen, då blyges jag allt en hel del.

Nu har vi varit här i tre månader redan och vi trivs gott här i Mendi. Men det tar visst lite tid innan man blir van vid att posten inte kommer mer än två gånger i månaden. Kommer då postsäcken, som det har hänt, utan något brev från Sverige, då blir man allt lite besviken.

Glädjen och sorgen växlar här som överallt. Ett glädjeämne är det att se den stora skara, som samlas varje söndag i vår stora präktiga kyrka. Men så undrar man om människorna verkligen har förmåga att lyssna till det som läses och talas. De flesta har ju aldrig gått i skola och på så sätt fått lära sig att höra och ta vara på vad som talas. När de inte kan läsa, då har de inte heller lärt sig att tänka på vad de hör. Hjälp oss att bedja Gud om, att de många, som kommer inom hörhåll för Ordet, får nåd att höra så att deras själar får leva.

Ett bekymmer är maten. Inte vår mat – men de inföddas. Allt är dyrt och mjöl till deras bröd går nästan inte att få tag på. Vi har en skara matfriska pojkar och flickor som vi ska mätta, och det vållar en hel del bekymmer.

Det är skollov nu, men pojkarna vill stanna kvar och arbeta för att kunna skaffa sig kläder. De får förstås betala för sin mat. Igår kväll kom pojkarna och klagade över att de inte blev mätta. Injeran (pannkaks liknande bröd) hade blivit så tunn. Det var så sant, att jag knappat in på mjölet. Om de fick tjocka bröd fyra dar i veckan och inget bröd alls de andra dagarna, så var det ju inte heller så bra. Vi föreslog att några skulle försöka att skaffa sig mat från annat håll. Men jag är alldeles övertygad om, att ingen gör det. De vet så väl att injeran inte är tjockare någonstans nu.

Men det är inte bara bröd för kroppen som de frågar efter. I tisdags kväll skulle vi ha bönemöte i kyrkan. Men så regnade det så som det bara kan göra härute. Vi hade ingen tanke på att någon skulle kunna komma till kyrkan. Jag var ute hos våra flickor med en vattentät säck att lägga på sängen för att filten inte skulle bli våt. Det regnade genom grästaket. När jag gick och sa god natt till dem, så ropade de alla tre i korus: ”ska det inte bli bön i kväll?” De tyckte inte att vädret skulle hindra oss att samlas till bön. När jag kom in hade Torsten tänkt på att vi skulle samla pojkarna och flickorna härinne hos oss. Vi kallade på syster Lydia och den av lärarna som bor just här intill. Jag önskar, kära missionsvänner, att ni hade varit med hos oss och fått höra ungdomarna bedja. Då hade ni fröjdats och prisat Gud för att arbetet, vårt gemensamma arbete, inte är förgäves.

Med hjärtliga hälsningar från oss i Mendi genom Elsa Persson