Jag fortsätter att citera ur den långa artikel som mina föräldrar skrev för Missionstidningen Budbäraren om deras första veckor i Mendi. (Fjorton dagar på Mendi missionsstation. Nr. 29-30, 22 och 29 juli 1951, sidorna 360-363.)

På söndagseftermiddagen hörde vi ett tydligt motorbuller. Lite senare kunde vi upptäcka en lastbil, som kom över backarna i riktning mot Mendi. Och även om det bara var våra gamla saker från förra perioden härute, som den italienske chauffören kom med, så blev glädjen stor. Våra nya saker från Sverige kan vi inte tänka på att få in på lång tid ännu. Det blev avlastning. Tillsammans med våra saker kom det vi köpt upp i Addis Abeba: potatis, mjöl socker och andra livsmedel. Post var också med. Vi hade två brev från Sverige.

Det hann bara bli måndag, då vi nästa gång hörde motorsurr. Inte mindre än tre bilar rullade med god fart in i allén just här vid missionen. Men de kom inte till oss. Vem var det, som hedrade Mendi med ett besök? Jo, ingen mindre än biskopen över Wollega-provincen, abona Jakob. Vad ärende kunde överhuvudet för den koptiska kyrkan i denna landsdel ha? Mer än en av våra vänner tänkte nog så. Skulle det bli förhör och rättegång? Vissa strider mellan de koptiska och evangeliska skulle nog kunna ge anledning till sådana tankar.

Abona Jakob är inte främmande för oss i missionen. I Lakamte var vi grannar och råkades inte så få gånger. Och för den vänskapen var glada nu. Det var nog meningen att det skulle bli förhör. Den manlige missionären blev kallad till honom. Men då hade han redan förut besökt missionen, talat till våra skolbarn, sett vår skola, den nya kyrkan och druckit te i vårt hus. Jag fick ett gott tillfälle att tala om Jesus Kristus som vår ende Frälsare och att det är vad alla människor behöver få höra. Vi hade ett gott samtal och kanske några vreda vågor lade sig. – Kära missionsvänner, be för biskop Jakob.

Att det inte nämns att biskopen besökte kliniken förvånar mig. Men i artikeln skriver de något om sjukvårdsarbetet och här får ni en bild på kliniken. Denna bild är hämtad från Monica Lindbergs bok: Också mitt Afrika.

Förlossningar kommer inte alltid på dagarna. Lydia blev kallad till en sådan en kväll. Den gick normalt. Men medan hon var där, kom bud om en annan förlossning. Hon gick till den hyddan, men där gick det inte så fort och bra. Lydia fick göra tångförlossning och efter det inre lösning. Åtskilliga av nattens timmar gick åt. Elsa var glad att hon kunde hjälpa till med sövning av patienten.