Jag fortsätter att citera ur artikeln som handlar om mina föräldrars första tid i Mendi. Artikeln som är lång publicerades i Budbäraren i juli 1951 därför blir det ett lite längre inlägg nu:

Hur har våra företrädare hunnit med allt byggnads-, planerings- och planteringsarbete här i Mendi sedan1947, då de ändå tycks ha lagt ner sina mesta krafter på arbete i skola, församling och sjukstuga? Mendi tycks vara en av de platser, där Gud fått besvara missionsvännernas böner på ett särskilt välsignat sätt.

Lördagskvällen – efter helgmålsringning klockan sex, och då vi ätit kvällsmat, är stunden för de tre missionärernas bönemöte. Det var gott för oss nya att gå in i denna gamla, goda tradition. Nog har det hämtats styrka vid dessa stunder.

Så kom söndagsmorgonen. Kyrkklockan kallade till gudstjänst först klockan åtta, sedan nio och vid tioringningen fylldes den nya, rymliga kyrkan av en stor skara, som Ni säkert bra gärna skulle velat se. Det var församlingsmedlemmarna och den hitintills ständigt växande skaran av nya, som vill höra evangelium. Församlingens president predikade. Denna kyrka är den fjärde i ordningen, som byggts på denna plats, sedan slutet av år 1945. De föregående har blivit för små. – Er hälsning framfördes och den blev väl mottagen.

Efter den ordinarie gudstjänsten vidtog undervisning och förhör i bibelskolan. Eleverna i denna är sådana som begärt inträde i församlingen men som nu går sitt provår. Katekesen är läroboken vid denna timme. Säkert är detta en god anordning för att pröva de många, som vill sluta sig till den evangeliska skaran.

I skolan, som ligger alldeles intill kyrkan, pågick samtidigt undervisning i söndagsskolan för de yngsta. – Det blev tid att gå hem för att äta. Skaran skingrades. Nästa möte, som mera hade karaktären av ett evangeliskt möte, började klockan fyra på eftermiddagen. Är inte en sådan söndag väl tillvaratagen?

Församlingen leds av en grupp äldste, som sammanträder regelbundet varje måndag kväll. Denna kväll lär inte vara tillräcklig för att hinna med att ordna upp alla angelägenheter inom församlingen. På första måndagen fick vi möta samman med de äldste i Lydias hus där hon bjöd dem på kaffe innan förhandlingarna tog vid.

Lovet efter påsken var slut och skolan med de fyra klasserna sattes i gång igen på måndagen. Vi nya skulle förstås hjälpa till. Elsa övertog sångtimmarna till att börja med.

En dag kom far och hans son för att hälsa på de nya missionärerna. Boke är namnet på den by varifrån de är. Och där hålles numera gudstjänst med predikan tre söndagar i månaden. Fadern, som inte är så gammal än, är den man, vilken köpte ett nya testamente av missionär Martin Nordfeldt för bortåt tjugo år sen. Denna del av bibeln blev till liv och frälsning för honom, hans hus och by. Nu är en församling grundad där och den har en grupp nattvardsberättigade medlemmar också. Den skara, som nu söndag efter söndag hör Guds ord i den byn uppgår till ett antal mellan 60 och 100.

Besöket hos chefen för staden Mendi avlöpte väl. Han och hans hustru tog emot oss i deras stora hydda. Med viss rätt frågade han oss, vad vi hade att göra i Mendi.. ”Mina vänner Hanssons och Lydia Larsson har gjort allt. Ska ni nu bara sitta och vila er här? Ni borde istället gå till Begi, en ny by, som har mycket folk. Bygg en missionsstation där också!” Ack, om vi kunde utvidga!

Flera fint skrivna brev hade kommit från våra infödda vänner. Det gäller pepparsåsbjudningar. Och inte sa vi nej. Det är både nyttigt och roligt att få gå till våra vänner i hyddorna runt om.