Så här står det i mina föräldrar Torsten och Elsa Perssons dagbok:

26 april 1950- 23 mars 1951 – blev tiden för vår hemmavistelse i Sverige. Vi har fått så mycket gott av Gud och människor. Vi tackar Gud särskilt för vårt hem i Björntorp.

För 70 år sedan var mina föräldrar, Torsten och Elsa Persson och döttrarna Signe som var 4 år, samt Eva som närmade sig sina två år, på väg tillbaka till Etiopien för sin andra missionärsperiod. Den första perioden 1945-1950 har jag tidigare följt vecka för vecka i denna blogg. Eftersom de inte använde dagboken och det för övrigt finns så få brev från Sverige tiden har bloggen fått vila. Men nu den 24 mars 1951 började de att skriva i dagboken igen, det innebär att det är dags att väcka liv i denna blogg.

Utöver dagboksanteckningarna så har vi deras brev till Sverige bevarade plus att det finns flera artiklar i Missionstidningen BUDBÄRAREN, skrivna av dem från deras nya plats Mendi i västra Etiopien, att ösa ur. Det är en spännande tid att få gräva ner sig i tycker jag, detta eftersom jag personligen känner till denna period och plats så lite. Det första är inte konstigt eftersom jag inte var född när de var där, men faktum är att jag blev till under tiden då de var i Mendi. Jag har bara varit där på besök en handfull gånger, senast 2019 tillsammans med min syster Eva. Vad vi upplevde då kanske vi har anledning att återkomma till.

Jag är med andra ord själv nyfiken på att sätta mig in i denna tid. Jag har inte gjort det i förväg utan tänker göra det med er under veckorna och månaderna som ligger framför. Jag har dock sedan jag skrev här sist försökt skapa mig en bild av hur året i Sverige var, det år de var så tacksamma för. Jag har utifrån den begränsade information vi har tillgång till fått fram bl.a. följande:

Björntorp är ett hus som ligger i anslutning till mammas bror Stens gård Nyhult i Björsäter, Östergötland. Där fick de bo och därifrån utgick de ifrån – speciellt pappa som var ute på väldigt många missionsmöten där han informerade om arbetet i Etiopien. I en anteckningsbok där han skrivit vad han talat om på de olika platserna kan jag räkna till över 70 platser där han medverkat under året. Utöver detta var han under sommaren 1950 med på flera läger då han hade flera tillfällen att berätta och informera men alla dessa har han inte noterat. I hans noteringar ser man också namn på personer de har berättat om. Dessa sina vänner i Nakamte hade de också under året brevkontakt med.

När de var i Skåne besökte de naturligtvis Torstens föräldrahem Skoghus i Allerum men vid ett par tillfällen också vännen Thyra Johansson i Nogersund på Listerlandet i Blekinge. Det är genom mammas korrespondens med henne jag kunnat se hur hemmavistelsen varit i stora drag. Mamma var mycket glad för veckorna hon kunnat vara hos Thyra men också ledsen över att det inte blev av att Thyra kom till henne i Björntorp. Det berodde kanske bl.a. på att pappa under september till december 1950 var i England för språkstudier och mamma hade fullt upp att tillsammans med sin mor Jenny, som inte var så stark, ta hand om flickorna.

Pappa kom tillbaka hem lagom till jul. Sedan blev det ganska snart på nyåret beslutat att de redan efter mindre än ett år skulle återvända till Etiopien. Det vanliga då var att missionärerna var hemma 1½ år efter 5-6 års period på missionsfältet. Men nu var det bråttom för de behövdes som ersättare för familjen Hansson på den nystartade missionsstation i västra Etiopien.  Det var viktigt att komma iväg dit innan det blev regntid i Etiopien i juni månad. De hade nog vid mer än ett tillfälle berättat om hur dåliga vägarna var, för släktingar och vänner i både Björsäter och Allerum samlade in pengar (omkring 11 000:-) till en Jeep åt dem.

I en artikel i Sölvesborgs-tidningen som vi kanske återkommer till står det så här: Med en alldeles ny jeep som värdefullaste inslag i bagaget startade  missionärsparet Elsa och Torsten Persson och deras små flickor Signe och Eva den långa resan till Mendi missionsstation i västra Etiopien för att återuppta den missionsgärning, från vilken de vilat sig under ett år i hemlandet. Missionärsparet Persson är väl känt i våra bygder.

Hur mycket vila det varit kan man kanske ifrågasätta. De hade som sagt varit ute på väldigt många möten, där de informerat om Evangeliska Fosterlands-stiftelsens missionsarbete i Etiopien. Det hade burit frukt bl. a. så var summorna som samlades in för detta ändamål, höga. Ändå skrev de så här i ett brev till en kollega just i dagarna för 70 år sedan: ”Elsa och min uppfattning är den att vi inte har så mycket att vänta av vårt svenska folk, som föredrar att leva i lyx, om inte Gud får göra något nytt.

Hur det än var med den saken så var de nu för 70 år sedan på väg till Mendi. Och nu är vi genom denna blogg också med dem..

(Jag fortsätter med samma numrerings system där 21 respektive 11, i detta fall, står för det år och den vecka jag publicerade inlägget. Om det blir mer än en per vecka så skiljer jag dem med a, b..)