I dagboken den 18-19 april 1950 får vi en tidstypisk skildring från det koloniala Afrika. Jag återger den i princip ord för ord som den skrevs för 70 år sedan:

Nu har vi haft två hela dagar att bese denna vackra plats.

Costermansville är en ny belgisk stad där de vita bor för sig. Vi har ännu inte upptäckt en enda svart människas bostad här. De bor utanför i bergen. Deras antal lär uppgå till omkring 14 000. Men dessa arbetar för de vita. Nu har vi sett dem komma i hundratals efter hundratals på mornarna. Genom detta arbete tycks de få gott uppehälle. Alla är välklädda. Kvinnorna är klädda i brokiga och färgrika tygstycken med bar överkropp. Vi har inte upptäckt en enda tiggare.

Belgarna själva tycks leva i stort överflöd. Deras lyxvaror talar för detta. De ha sitt eget sjukhus. Vid sidan om ligger de svartas. Den senare är t.o.m. modernare.

De flesta är bekännare till den katolska tron. Lite varstans ute i gatuvimlet ser man de katolska prästerna oftast som storrökare. Dock har missionär Lagerström blivit ombedd att undervisa i kristendom vid den protestantiska skolan. 

Till denna i härligt tempo växande stad inflyttar unga kongoliter från alla håll av landet för att söka arbete. Därför samlas det sådana, som varit i kontakt med olika missioner i landet. Pingstvännerna, som är de enda protestanterna som arbetar i denna stora stad, söker samla dessa.

(Costermansville är dagens Bukavu i östra Kongo-Kinshasa vid gränsen till Rwanda.)