12 februari då det skulle vara bröllop för barnflickan Djiggi och snickarlärlingen Olkaba har passerat. Hur kommer det sig att jag som brukar försöka skriva om händelserna så nära 70 år senare som möjligt, inte har skrivit om bröllopet än?

Svar på den frågan finner vi i dagboken den 27 februari där det står så här:

Många ting skulle kunna bli nedskrivna sedan den 5 februari (då de skrev sist). Förberedelser för bröllopet, mycket om själva bröllopet och svårigheterna som följde.

Anledningen till denna tystnad vet jag inte men jag har sökt.

  1. Vi har inga brev från dessa veckor och ingen artikel i någon tidning vad jag vet.
  2. Inte ens en anteckning om vilken text som användes vid vigselgudstjänsten, även om dessa anteckningar för övrigt är detaljerade
  3. Jag har t.o.m. varit i Uppsala och forskat på Riksarkivet där EFS dokument finns. Även där fanns inget brev mellan pappa och kollegorna eller missionsledningen från denna månad.
  4. Jag har också lyssnat på det inspelade samtalet jag hade med pappa sista tiden. Vi gick igenom dagboken och jag lät honom kommentera det han ville. Ingen kommentar.
  5. Jag har fått reda på att de två sönerna som föddes i detta äktenskap lever och finns i Etiopien. Jag ska försöka få kontakt med dem men de lär väl inte veta något om vad som hände runt deras föräldrars vigsel.

Till sist fick jag kontakt med Ulla-Lena och Eva-Stina, Allan och Signe Stefanssons döttrar. De har låtit mig få del av Allans dagboksanteckningar från denna period. Jag  citerar det som har med ”…bröllopet och svårigheterna som följde”  att göra.
Söndagen den 19 februari 1950: För en vecka sedan var det bröllop med pompa och ståt för många människor. Det var nog bortåt 200 personer med vårt folk. Fem slags såser av tre får, filetter (oxfiléer) och grönsaker. Allt var frid och fröjd till onsdagskvällen, då fick bruden ett sammanbrott och verkade nästan sinnessjuk. Hon flyttades till lärarens hus och säger att hon aldrig går tillbaka till sitt hus mera. Torsdagen kom. Fredagen var lite lättare. Så småningom blev flickan bättre och idag lär hon varit sig själv igen. Elsa har varit där men hon vägrar fortfarande gå tillbaka till huset.
5 mars: Det är lördagskväll. Mycket har hänt sedan jag skrev sist. I sinom tid blev de unga tu försonade. Gud vare lov!

Vad detta sammanbrott berodde på kan vi bara spekulera om. Jag återkommer den 27 med övrigt som står i mina föräldrars dagbok om dessa sista veckor i Nakamte.