Ur dagboken:

20 nov. En hel arbetsvecka är slut och söndagen är inne. Det kändes som en förmån att få predika i kyrkan idag. Dilgasa har börjat som bokförsäljare. Kidane och han har idag varit ute på bypredikan i Sorga. Det kommer lätta regn dessa dagar. Vi får nu en god skörd av jordgubbar. – Chowaka gör ett gott arbete i flodträdgården. Ato Jallatas barn, det mista i ordningen, dog för några dagar sedan.

21 nov. Vi väntar om några dagar Per Stjärne hit. Lite mindre saker förberedes.

22 nov. Eftersom Allan nu övertagit Karins arbete på sjukhuset får jag taga alla hans klasser i skolan. men det har varit roligt.  – Vi väntar bilen från Addis.

24 nov. Nu kom Per, Manfred och Hanssons från Addis.

Denna dag skriver pappa ett brev till de anhöriga. I det får vi mer information om denna arbetsvecka:

Sjukhuset är lika överbelagt ännu. Mer än hälften av patienterna ligger på golvet på grund av brist på sängar och utrymme att ställa en säng på. Vi har nu hopp om att få behålla den norska doktorsfamiljen ännu en tid. Vi har även haft brev om att dr. Wessmark funderar på att resa till Etiopien. Det vore roligt om han kom till oss. Två läkare på denna plats är det som behövs.

Om tio minuter ringer det i skolan. Det blir inte lång tid kavar innan jag måste lämna det här brevet.

Vi samlar virke för att bygga tre hyddor nu. En ska byggas till vår äldste barnhemspojke, Olkaba vår snickarlärling, som ska gifta sig med vår egen Djiggi. Vi är mycket glada för att de ska få ett eget hem. Men den hyddan borde byggas nu före vår hemresa och jag skulle också hinna viga dem innan. Plats för hyddan är redan utsedd. Flera karlar håller nu på med att klyva och bära fram virke. De går just nu förbi fönstret. Vidare måste vi bygga ännu en hydda som kan rymma ytterligare ett 20-tal pojkar. Sedan är det en snickeri bod som måste komma till stånd. En flicka på barnhemmet ligger sedan rätt lång tid tillbaka sjuk nere på sjukhuset. Några nya har kommit in. Det är liv och rörelse på missionsstationen. Det är inte tyst någon minut på dagen.

Vi är sex vuxna i hushållet nu. En ingeniörsfamilj från Addis har bott här omkring tio dagar. Han är röntgenexpert och har satt denna maskin igång här. De kom med oss då vi kom från konferensen. Men eftersom vi körde sönder en bakfjäder på vägen hit, så har de inte kunnat återvända. En ny är rekvirerad från Addis, men den har inte kommit ännu. Och med de andra , som vi nu väntar från huvudstaden, så blir vi över tio i huset. Men det är gott. Elsa klarar gott av det. Det var inte bara i Kristianstad vi hade hem för andra.

Nu ringer det i skolklockan. Elsa sätter sig här för att läsa igenom brevet.

(I Kristianstad hade de under början av 40-talet varit föreståndare för ett Ungdomshem.)