Ur ett brev skrivet den 10 okt.

Det är måndag morgon härute. Hur kan det då gå att få tid att skriva brev? Det förhåller sig helt enkelt så; ett bi eller något annat flygfä stack mi i läppen igår kväll. Det blev en stor svullnad genast och den sitter i lika bra idag. Därför ser jag rätt ful ut idag och för att mina elever ska slippa sitta och se på mig hela tiden, så låter jag dem helt enkelt få en skrivning. Då får de tillräckligt att tänka på och slipper titta på mig.

Det var så att vi var nere hos Ruth igår kväll och drack kaffe. På en bulle satt det väl något flygfä och det passade på att sticka mig i läppen. gadden fick jag ut. Det övriga av djuret åt jag tydligen upp. Det var lite mörkt där vi satt, därför upptäckte jag det inte. Nåja, nu blir det nog snart bra igen. – – Vi var där nere för att ha missionsafton. Det var våra gäster inifrån landet  som berättade. Det var mycket intressant att lyssna till allt det, som de hade att berätta om. Gud gör stora under på de platser där de arbetar.

Det är familjen Hanssons från Mendi och syster Ingrid Hellman från Tjallia som kommit till oss. Allan och jag mötte dem vid stora floden.  Över den kunde vi inte taga oss. Det är ännu regntid. Där finns det ingen bro och vattnet stod nog den dagen 1 meter högt i floden. Därför vågade vi inte oss på att köra igenom. Det kanske kunde gått, men det är bättre att vara försiktig. Våra vänner som kom, fick taga sig över på två jättestockar som var lagda över floden där den är som smalast. men sådant var de vana vid. De hade då varit på vägen i sex dagar och passerat många sådana ställen. De tog helt enkelt av skorna och strumporna och så balanserade de på stocken. Floden var djup under dem. Men det fanns ingen rädsla. Nog var det bra med övning i balansgång i gymnastiken för en del år sedan i skolan hemma. Även det har man nytta av härute.

Hanssons pojke som är just lika gammal som Signe, är också med. En av bärarna, som de hade med sig, tog honom helt enkelt på axlarna och bar honom över. Så nog fick han se floden under sig från en upphöjd plats. Men han skrek inte alls. Det var roligt att tá emot dem på andra stranden. Arne  Hansson och Ingrid Hellman har inte varit här på över två år. Det kan inte sägas om dessa missionärer att de varit ute och farit på vägarna i onödan. Nej, de har troget tjänat på sina poster. Men nu är de på väg till Addis Abeba för konferensen  och för att få sina tänder lagade.

Hanssons kommer nu att stanna hos oss två veckor för att vila upp sig något. Ingrid far däremot tidigare till Addis. Hanssons bor i vårt hus. Därför är vi nu tre hela familjer i ett och samma hus. Och då det bara är tyg till innertak och då väggarna inte når ända upp till taket så hör man nästan allt från det ena rummet till det andra. Det gäller att vara vänner och inte ha för stora pretantioner på livet. Signe har nu fått en vit lekkamrat. Men nog talar de gallinja med varandra. Så inte får hon någon hjälp med svenskan genom det. Båda har ju lärt det andra språket och då kommer det alltid först.

Det står mer i brevet men det återvänder vi till nästa vecka. Nu har jag fått tag på bilder på Eva från denna tid. Visserligen är de inte så tydliga men här kommer ett par. Just dessa dagar så var kanske Signe mer intresserad av Hans-Arne.

IMG_6615 (2) IMG_6616 (2)