Ur dagboken den 19 sept.:

Vårt bönemöte var just slut. Vi stod utanför vårt hus och skulle just gå till stallet för att se till grisarna. Vi hade fått en kull smågrisar. – Då hörde vi skottlossning i riktning mot floden till. Vi kunde ingenting göra åt det. Men ato Idossa kom genast och undrade om vi inte kunde åka ner med bilen till polisen och alarmera dem. Han hade från mörkret ner vid floden hört hur några ropade: ”Kom och hjälp oss. Vi dödas. De tager våra mulor och saker.” Efter en stund var vi tillbaka med överste Haddar och en hel lastbil med soldater. Vi styrde färden ner mot stället för överfallet. Det var tyst därnere i djungeln. Men i ett kom något emot oss bakifrån. Det var en mula utan herre. Den var sadlad. Vi lyckades ej infånga den.

Ato Idossa ropade ut i mörkret. Först fick vi inte svar, men plötsligt tyckte vi oss höra rassel från kedjor eller vad det kunde vara. Soldaterna osäkrade. Men vi fann ingenting. Det blev tyst igen. Vi vandrade längre ner till floden, igenom den och höll rådslag om vad vi skulle göra. Styrkan delades i två grupper. Den ena fick gå den lilla vägen upp och vi andra tog den större karavanvägen. Vi lyste, sökte med hjälp av våra lampor och ropade, men fann dock ingenting.

Jag kom att tänka på att de ev. sårade kunde möjligen hunnit taga sig upp till sjukhuset. Därför ställde vi vår nattliga färd dit. Klockan var nu nära midnattstimman.

Motorn för el-ljuset gick ännu. Det lyste i operationsrummet. Systrarna arbetade där och där fann vi offren. Två var  skadade. En av dem så svårt att han förlorat ena ögat.

De var på väg till Lakamte. Rövare överföll dem. Dessa avlossade först sex skott och sedan slog  de dem med käppar. Rövarna tog två mulor och omkring 500:- $.

20 sept. Fru Lende med två av sina barn kom in med Stefanssons. Dessa och alla andra missionärer var ikväll hos oss på middag.

21 sept. Johannes har idag fått gå för olydnad och Tesfa och Fajsa för att de ideligen klagat på maten. – Den förre kom redan vid middagstid tillbaka. Sinnet var då ett annat.