För ovanlighetens skull är det mamma som skriver i dagboken 10 och 11 september.

Idag är år 1941 slut, det har alltså varit nyårsfton. Vi ville så gärna att våra pojkar skulle slippa ut och springa och sjunga som sed är här. Och till vår stora glädje bjöd doktorn ner oss allihopa i kväll. Vi hade en mycket trevlig kväll, och jag tror ingen saknade detta att få ut och sjunga.

(I år 70 år senare, 2019, infaller Etiopiska nyårsdagen en dag senare, den 12 sept. på grund av att det är skottår.)

11 sept. Det är den Etiopiska nyårsdagen. Det har varit en rik dag, någon vilodag för missionärsfamiljen kan man inte tala om, men det är välsignat när Gud ger kraft, att få stå i gärningen. Kl. 8 på morgonen hade vi nattvardsgång, den största som varit i Lakamte tror vi. Det var 50 nattvardsgäster. Nu var ju den nya skaran med. O, vad det är stort med dessa unga, må Herren få bevara dem var och en. Så drack vi alla te här, allt gick bra fast det bara var ”småflickorna” hemma att ordna med teet. Både Gete och Tzahaj var ju med i kyrkan. Sedan skulle vi städa upp efter tedrickningen och göra i ordning till middag. Idag ville vi äta tillsammans med hela barnaskaran. Så hade vi bjudit upp våra kamrater så tillsammans var vi 60 personer. Allt gick så bra, alla tycktes vara belåtna och glada. Det var två får som odelat använts till denna måltid, så de fick allt äta sig mätta.

Nu var det städning igen och Eva måste få lite mat innan det var tid för söndagsskolan. Där var vi 65 st. Så efter den drack Sargunaraj och vi te, medan vi höll på med det kom Gamada från Tinfa, där han haft möte. Nu skulle han prata med Torsten och planera för färden till Petrus land (se. 19:36b.) De skulle starta i morron.

Så kom fru Barensky och hälsade på och drack te. Om en stund kom Listers och hälsade. De har varit borta i fyra månader. Så drack de te. Och sen var det tid för Evas kvällsmat och den innehållsrika dagen var slut. Vi skulle visserligen samlas hos Karin i kväll, men jag stannade hemma hos barnen. Så tackar jag Gud för en god dag.

I brevet som pappa skrev den 15 sept får vi ytterligare information om denna söndag/nyårsdag:

Församlingen hade en viktig sak att tala om i söndags här i vårt hus. Ato Idossa förde talan. Det är så att även denna församling vill sända en av sina egna till prästseminariet i Nedjo, som snart ska öppnas. Alla är så intresserade. Och nu gjordes alla nya och gamla medlemmar kunniga om detta.

Det är svårt att säga vilket som var det högtidligaste i söndags. Kanske det var det som sedan följde i kyrkan under högmässan. Vad var då det? Jo, dop.

Till våra grannar här i Lakamte hör också chankallafolket. Hedningarna där nere kan inte ens kallas för kristna. En från detta folk döptes i söndags. Det var så att vi hade två av våra skolpojkar där nere efter terminens slut och de lyckades få en pojke med sig hit. Han har nu varit här ett par månader och hade nu begärt att få bli döpt. Han är i junioråldern och heter Beresa och fick nu i dopet namnet Paulus. Ett litet barn döptes också. Vår barnflicka till vår lilla Signe har själv tagit hit detta lilla barn och betalar barnets underhåll på barnhemmet. Men så är Djiggi också den finaste flicka vi mött härute och hemma i Sverige. Det är inte för mycket sagt. Hon är stor nog att gifta sig. Men hon säger som så; ”Var finns det väl någon präktig man.” Männen håller inte måttet i hennes ögon.