Ur dagboken:

3 sept. Redan i kväll var det högtidligt i kyrkan. Flickorna i konfirmandgruppen fingo hjälpa till att kläda kyrkan. – Och så hade vi genomgång av ordningen för morgondagens konfirmation

4 sept. Det regnade starkt i natt. Och långt fram på dagen föll ett kraftigt regn. Detta hindrade dock inte samling i kyrkan. Den var mycket vacker. Det vackraste var att se de 14 konfirmanderna i koret. – Förhören gingo bra. De unga voro mycket ivriga att svara.

Altarrunden räckte ej till då de alla skulle böja knä. Ambisa och Wogajeho fingo tá extra stolar med sig fram. 14 afrikaner vid Guds altare i Lakamte kyrka. Det är något att se. – Det har varit så roligt att följa denna grupp under lästiden. Samlingen har varit god. Ett Guds verk har försports.

O, de kära unga. Må de nu veta var de har att gå i frestelsestunderna. Världen blir farlig för dem. Jag kan inte bevara dem.

Rosenius – böcker och sångböcker fingo de som gåvor. Flera av de äldre gav dem minnesord. – Konfirmationen, som följde efter den ordinarie gudstjänsten, tog mer än två timmar i anspråk. Men ingen trötthet märktes. Dr. Tausjö stod för fotograferingen utanför kyrkan.

Detta var den andra konfirmationen vi fått vara med om härute. Gud vare tack för sådana stunder.

Om det är någon av er följare som kan hjälpa till att få tag på de foton som togs denna dag vore det roligt att hitta dem. Om konfirmationsundervisningen som föregått och om konfirmationen skriver pappa i ett brev något senare att:

Denna gång hade jag haft Idossa och den gamle evangelisten, ato Fejsa som mina medhjälpare. Den förre talade  och undervisade i anslutning till den översättning av katekesen som Olle Eriksson har gjort för länge sedan. Den duger fortfarande och kommer att göra det länge än. Fejsa höll till i gamla testamentet och jag hade att göra eleverna lite hemmastadda med nya testamentet. Det har varit underbart roligt att få tala så dag efter dag för samma elever. Antalet var denna gång inte mindre än 16. Vi hade konfirmationsläsning varje morron mellan 8 och 11.

Inför allt folket i kyrkan hade de 14 som konfirmerades (två fick vänta) att redogöra för sin kristna tro. Tre lärare förhörde dem. Bara förhöret tog tre kvart. Men allt gick väl och ingen tycktes vara ängslig för något. Det var så stilla och gott där framme vid altarrunden. Och det hördes nog en kallande röst där inne i hjärtats värld också.