När mamma skriver ett brev från Addis den 8 juni har hon hört om det som hänt i Nakamte men hon börjar brevet med att på ett personligt vis förklara hur det var när hon åkte till Addis:

Våra kära där hemma!

Idag ska jag försöka skriva lite till Er, och då får jag väl först förklara varför jag är här i Addis. Jag skrev visst tidigare att Dr. Lende blev kallad till AA för viktiga avgöranden med regeringen, och då lovade han att sända deras barnmorska till min hjälp. Men när han kom hit så ansåg hon inte att hon kunde resa, hon är som husmor för dem här, och så skall de ha ett bröllop nu på lördag och så är hon personligt god vän med den nye doktorn, och vill vara  här när han kommer, och det blir kanske imorron eller på fredag.

Allt nog kunde jag inte få någon hjälp. De hade resonerat väldigt mycket här och Dr. Hylander hade tyckt att det var bäst jag kom till A A. Karin och Ruth har ju tillräckligt med arbete och annat på sjukhuset, så är de ju inte barnmorskor, och Hylander tyckte som sagt inte att vi skulle belasta dem med att ta ansvar för min förlossning. Allt nog söndagen den 29 kom Gustav för att hämta mig och Dr. Lendes två pojkar och deras lärarinna. Det var ingen rolig söndag, jag grät mer än jag gjort på hela tiden sen jag kom till Afrika. Jag kunde inte förlika mig med tanken att lämna mitt hem, och det väl för ett par månader framöver. Men jag hade inget val, allt var bestämt. Det fanns ju en möjlighet att den nye doktorn skulle hinna in, men allt var ju ovisst, och jag måste ju veta att någon var villig hjälpa mig om han inte kom och det hade jag ju ingen som ville. Sen kom Torsten på att jag skulle ta Signe och Djiggi med mig, för att det inte skulle bli den svåra skilsmässan från Signe. Och det var nog bra. Signe var glad över att få åka bil och Djiggi över att få komma till Addis Abeba. Så var det ju en hjälp att någon var glad. Nu har jag varit här i 10 dagar. Alla är snälla och jag har det så bra, men nog var det något annat än det jag tänkt mig.

Jag har haft brev från Torsten två gånger och han tycker förstås att det är tomt efter oss.

I dessa brev har han berättat om tjuvarna och det berättar hon sedan vidare om i brevet, men det känner vi redan till.