I dagboken skrev pappa den 6 feb. kort och gott: Jag försökte idag predika på amhariska. – Kyrkan fullsatt.

Manuset är försvunnet jag vet bara från anteckningsboken att han predikade utifrån Hebreerbrevet 2: 14-18.

Denna dag skriver han dock brev, både till anhöriga och vänner. Det är delvis kopiebrev och jag  har två kopior av brevet. Om gudstjänsten och denna söndag skrev han bl.a. så här:

En söndag sådan som denna  skulle vi bra gärna velat ha tillsammans med er våra anhöriga och vänner i Sverige. Vi längtar inte hem för den skull. Nej, vi önskar, att vi skulle få visa vårt kära Lakamte för de kära där hemma. Vi får försöka göra det i ord. Hade ni varit här på förmiddagen då hade ni fått se en fullsatt kyrka kl. 10.00. Idag hjälpte det inte med de extra bänkar vi satte in. Men det är roligt då vi får sitta trångt. Under de två senaste veckorna har myndigheterna här i stan ställt de evangeliskt kristna i förhör angående sin nya tro. Men det tycks bara stärka dem. Då gläds vi. Och vi tror, att de själva gläds över detta. Att ha fått del av ljuset är något att tacka Gud för.

Det har, nu på eftermiddagen, just ringt till samling för söndagsskolan. Repet till kyrkklockan gick sönder. Därför fick vi ta till vår vanliga lilla skolklocka. Men pojkarna hann upp i stapeln och fick det hela klart till sista ringningen. Första sången är sjungen redan. Det är nog 70 barn vid uppropet idag. Hela backen var full av barn före ringningen. Av dessa är de flesta mellan 10 och 20 år. Det är med andra ord nästan som på en juniorsammandragning. De flesta är skolbarn därför håller vi oss till amhariska språket. Alla får både i skolan och söndagsskolan försöka att lyssna och tala på riksspråket- Men för all del – sedan förra söndagen har vi en särskild klass för de stora pojkarna. Just nu går hela denna klass förbi mitt fönster. Jag räknade och det blev 13. Den klassen får sin bibelundervisning på engelska. Det är nästan så vi tycker det är otroligt. Men så är det. De förstår engelska riktigt bra. Vem undervisar i den klassen? Det gör en kristen indier. Sådana har vi i Lakamte och han hjälper oss gärna. Han heter Sargunaraj och är lärare i regeringens skola. Syster Karin och Elsa är lärare för de övriga barnen i söndagsskolan. Karin  är en mästarinna i språket. Elsa och jag försöker att klara oss fram. Syster Karin kallas också ofta av oss för mormor.  Hon är som en mormor för oss och en sådan behöver vi så väl härute. – Ack, allting är nytt för en ny missionär. Man kan så lätt göra det som är opassande här i landet. Man kan tro att just en sak är den bästa, men så är den till skada istället. Utlärd missionär blir man inte efter fem år på Johannelund eller då en annan examen är klar. Men vid sidan om äldre missionärer går somliga saker till sist in i ens medvetande. Men det tar sin tid. Fyra år har vi varit här nu efter ett par månader. Den tiden är vi glada för. 

Brevet innehåller mer, bl.a. om sjukhuset. Brevet i sin helhet publicerades i påsk numret av Budbäraren och här återkommer jag till resten senare i veckan.

 

Annonser