Mamma skrev också ett brev medan pappa var i Nedjo.  När jag läst igenom det upptäcker jag en märklig sak. Men det återkommer jag till.

Lakamte den 22 nov. 1948 Älskade lilla Mor. Nu hoppas jag innerligt att denna hälsning skall nå fram till högtidsdagen den 9 dec. Gud välsigne kära lilla Mor och låte Han dagen och framtiden få bli ljus och god. Nog kommer tankarna att den dagen ila hem till Mor och syskonen och syskonbarnen. Skall vi månne om ett par år få vara med i skaran som firar Mor. Vi hoppas nog det, men så är det ju så mycket som kan hända. Nu har vi ju fått meddelande om de stora ekonomiska svårigheterna hemma. Det kommer ju givetvis att bli kännbart för oss också.

Jag blir väldigt trött eller lat, vilket man vill kalla det, och går så gärna tidigt i säng. Men så tycker jag att jag måste börja brevet till lilla Mor. Kamraterna från Addis och Torsten är till Nedjo på konferens, de for idag för en vecka sedan, och vi börjar vänta hem dem och då skall ju brevet med till Addis. Mor har väl väntat förfärligt på brev och jag undrar inte på det, för det är visst mycket länge sedan vi skrev. Det är som omöjligt att få tiden att räcka till för brevskrivning.

Ännu får vi många brev från kära vänner men det tar väl slut när vi inte får tid att svara. I bland blir vi ledsna, Torsten och jag, för att det är så väldigt mycke praktiskt arbete som tar ens tid och kraft. Men Karin som är vår kära, gode moderlige kamrat, hon säger att hon har inte sett någon missionsstation där det varit annorlunda. Och hon har ju erfarenhet från Syd Afrika och många många år här. När man har 40 st barn och ungdomar omkring sig jämt, och de skall alla eftermiddagar sättas i arbete, så att de om möjligt gör lite nytta för mat och kläder, då vet man vad man gör. 

Och nu kära lilla Mor ger Signe och jag lilla mormor en födelsedagskram och säger, Gud låt oss få äga lilla mormor i många år.

Det kanske finns fler orsaker till tröttheten, eller vad tror du Eva? Ni märker att hon inte nämner om graviditeten till sin Mor, medan pappa skriver om det i sitt brev.

Nu till några notiser i dagboken:

24-25 nov. Start strax efter gryningen och ankomst till Abasena före skymningen. Vid ett-tiden nästa dag nådde vi hem till Lakamte. Jeepen har tagit sig över alla svåra pass. Hemma var allt väl.

2 dec. Karin är sjuk. Barnen är mycket bekymrade för det. Strax före kväll kom Amosa till oss och frågade om inte pojkarna kunde få gå till hennes rum och bedja till Gud för henne. Det gick inte att taga fel på uppriktigheten i deras önskan. Vi ansåg det dock mera lämpligt att de ordnade med bönen för henne vid deras ordinarie aftonbön. Den började efter någon timma. Den rörelse och livlighet som annars råder i deras stuga har förbytts i största tystnad. Det bads till Gud i deras hydda. – Sådana minnen hör till de ljusa.

 

Annonser