15 okt. Bråk med pojkarna. De nekade att äta middagsmaten. Vår Marebba klarade dock av situationen. Efter en stund bad de att få maten.

16 okt. Det är livligt på vår ”båta”. Barnens antal är stort. Skolans elevantal är nu över 80. Elsas syförening tar sin tid av lördagen.

17 okt. Jag har idag haft tre dop. Det största barnet var vår egen Itafa som i dopet fick namnet Johannes. För övrigt var det Abarach och Esajas. Johannes kände stundens allvar. I glad förväntan på denna dag har han t.o.m. sjungit om dopet. Han går alltid stödd på sin käpp. Och det gjorde han även i dag då han följde med mig fram till dopet vid altaret. Han kallas ofta av kamraterna för ”den lille” må han bli ”stor” inför Gud.

Vid äldste mötet idag beslöts att församlingen skulle övertaga Gamada som sin evangelist. Nog var det lite undran över varifrån medlen skulle komma. Men med lite uppmuntran var de bara glada över ansvaret. Vi är mycket glada över detta steg, som församlingen vågade taga.

Denna dag skriver pappa ett långt brev. Utdrag från detta brev publicerades i Budbäraren i januari 1949 under rubriken: Söndagsbrev om vardagsarbete i Lakamte. Det mesta informationen har vi redan fått. Något kommer jag dock citera senare.

18 okt. Det kommer sjuklingar i massor. Ruth är överhopad av arbete.

19 okt. Som varande provinsens inspektor för samtliga skolor har ato Idosa idag besökt vår skola. Det var högtidligt.

20 okt. Idag har vi flyttat in i nya avdelningen på sjukhuset.

21 okt. Skolarbetet och de många praktiska uppgifterna gör att jag inte hinner med att själv gå till torget på torsdagarna.

Den 20 skrev mamma ett brev till de anhöriga där vi får lite mer information och som vanligt lite mer personlig information, inte minst om Signe:

Nu har vi en möjlighet att i morgon sända post till Addis, och då måste jag försöka skriva lite i kväll. Fast jag är visst rätt sömnig, så det torde inte bli så mycket med brevet. Gud vare tack för att vi är friska och har fullt upp av arbete både hos oss och på sjukhuset. Idag har jag varit nere nästan hela dagen med några av våra ungdomar och städat i tre rum som Cohen började göra i ordning, och som Torsten gjort färdiga. Nu skall Ruth flytta ut mottagningen dit. Det är så många sjuka som kommer, så hon får faktiskt inte plats i den gamla. Det är rent märkligt att se hur folk nu vågar komma, de vet att de inte blir utkörda om de inte har kunnat åstadkomma slanten som är stadgad som inträdesavgift. Det finns gott om fattiga stackare i detta land.

Torsten har f.ö. en hel massa arbete igång som han måste se till där nere. Han går i mellan så många gånger på dagen, så väl att han är stark, annars skulle det nog inte gå.

Från mormor hade vi brev för en vecka sedan. varmt tack för det kära mormor och för kortet. Och vad jag önskar att du hade sett hur glad Signe blev när hon fick se det. Det var rent märkligt. Hon tog kortet i båda händerna och så sa hon: ”Attam, attam, attam,” det är hälsningen på galinja. Och så pussade hon kortet gång på gång. Jag har aldrig sett henne göra så förr. När jag så skulle ta kortet innan det blev för mycket misshandlat, så ville hon inte släppa, men när jag då föreslog att vi skulle säga adjö åt mormor så vinkade hon på en gång och sa ”ajjö, ajjö”. Och så är nu den stående repertoaren när vi ska titta på mormor.

 

 

Annonser