29 aug.  Nu förbereder Cohans för deras resa härifrån.

31 aug. Ett mycket svagt, litet barn blev idag lämnat i våra händer.

1 sept. Vår flicka Ajanto dog idag. Det var hon, den något äldre med en arm. Hon lämnade det minnet efter sig, att hon alltid varit villig och snäll. Hur vill vi väl inte hoppas att hon hört och trott något Guds ord under sin tid på sjukhuset och hos oss. Hon vilar nu som den första på vår nya kyrkogård.

4 sept. Idag lämnade Cohens Lakamte.

Samma dag skriver mamma ett brev till de anhöriga ur vilken jag nu citerar:

Mycket av vårt arbete betår ju i att organisera och sätta andra i arbete. Vi har en alltjämt växande skara både pojkar och flickor. Och jag må säga att de bereder oss oftast glädje. När man så vet hur väl detta folk behöver lära sig att arbetet är en välsignelse och inte en skam då är det en välsignelse att få leda en skara ungdomar in i arbetet och få dem att tycka att det är roligt. Nu har vi ett stort majsfält som håller på att mogna, och det måste vaktas från vildsvin och apor. Torsten har gjort upp en lista för vaktturen och det går så bra, ingen knotar att gå dit även om det regnar som i kväll. Det är bara att de skall ha varsin av Torstens gamla rockar på sig. Kära vänner, om Ni har några gamla rockar av vad slag det vara må, så spara dem. Om vi får nåden att komma hem och resa ut igen så vill vi ha dem med.

Ikväll hade Karin S:s nyinköpta mulåsna sprungit sin väg. Det är alltid svårt innan de blir hemvana. Men Ni skulle ha sett våra pojkar, det var ingen tvekan och det behövdes ingen tillsägelse att de skulle ge sig iväg att söka. Det regnade riktigt, och de är i vanliga fall mycket rädda för regnet, men de sprang och kom efter ungefär en timmes sökande hem med mulan. Vi kunde ju inte göra mer än att be Gud att de skulle finna den. Sen blev det kaffe och bröd för de duktiga pojkarna i vårt kök. Jag sa att de är rädda för regnet, och det gäller inte bara våra barn utan alla här. Det beror väl mest på att de oftast har bara en klänning eller ett par byxor och en skjorta, då är det inte så lätt att riskera att den blir våt. Våra barn har det ju bättre ställt men ingen tycker ju om att gå ut och bli våt.

Vi har fått en liten, liten stackare på barnhemmet nu. Hon är inte som de flesta andra, föräldralös, men hon har en mycket ung och oerfaren mor och den lilla stackaren är vanvårdad i högsta grad. Hon är 1 år och 2 mån, men liten som en ½ åring. Så har hon engelska-sjukan i så hög grad så Ruth Perman, som har stor erfarenhet har aldrig sett maken. Det är ett stort Guds under om vi skall kunna få någon kraft i henne. Vi har henne här hos oss, och en av mina flickor får bo här och sköta henne både dag och natt. Signe är så förtjust och kallar henne ”motja” som är ordet för barn på gallinja. Första dagarna grät Signe hjärtskärande för att hon inte fick vara hos ”motja” jämt.