Jag har inte något material från mina föräldrar från denna vecka för 70 år sedan. Det är verkligen ett undantag. Varför pappa inte fick med sig dagboken till Addis eller varför han inte skrev ett brev därifrån, som han brukade, vet jag inte. Eller så skrev han och det har försvunnit. Jag passar istället på att citera ur en artikel som Ruth Perman, som nu vid detta skede var tillbaka vid sjukhuset i Nakamte och som mamma och pappa hade mycket kontakt med, skrev ett par månader tidigare från Gondar. Denna artikel publicerades i Budbäraren först i december 1948.:

EPSON MFP image

TVÅ MÅNADER I GONDAR

Kära vänner!

För att komma till Gondar från Addis Abeba måste man ta flyget. Man passerar Godjams bördiga höjder, Blå Nilen och den stora Tana-sjön. Från flygets höjd märkte man inte så mycket av naturens våldsamma kupering och Blå Nilen var nästan en besvikelse, där den tedde sig bara som en liten flod i ett ganska flackt landskap.

Nej, att åka lastbil, att sitta högt uppe på lasset och ”jaga” fram med en hastighet av 10-15 km i timmen, det är annat! Då upplever man naturen, då möter man människorna och känner sig i kontakt med livet.

Men vad skulle jag göra i Gonder? Jo, jag är utlånad till regeringen för två månader för att tjänstgöra här. De båda månaderna, som nu snart är gångna, har nog känts lite långa, men jag är tacksam för den här tiden och skulle inte vilja vara den förutan.

Sjukhuset ligger ungefär mitt emellan flygplatsen och staden. En massa byggnader utgör sjukhusområdet och det ser både pampigt och vackert ut från vilken sida man än kommer. Man förundrar sig mer än en gång över hur italienarna kunde hinna med så ofantligt mycket väg- och byggnadsarbete under den korta tid de var här.

Här är plats för flera hundra patienter, men alla avdelningar används ej för närvarande. Vi har omkring 60-80 patienter. Men stora förråd medicin och förbands material finns ännu kvar, trots att de under hela tiden flitigt använts.

Första tre veckorna var en svensk kirurg här, dr. Alsen. Han opererade för fullt. En del instrument finns det gott om, men en del andra högst oumbärliga saknas nästan fullständigt. Men dr. Alsen var duktig att klara sig med vad som fanns. Sista veckan kom frun hit på semester. Också hon var läkare. Det var en synnerligen glad och trevlig vecka. Med samma plan som de reste med kom dr. och fru Hylander för att stanna här en vecka, och att den tiden blev  någonting särskilt behöver jag knappast säga.

För närvarande har vi två läkare här, båda medicinare. Den ene är muhammedan från Sudan, gift med en etiopiska. Han är synnerligen sympatisk och skicklig läkare, som tar god vård om patienterna. Den andre är från Indien. Han är rom. katolik och en mycket vänlig och försynt man.

Trots att  sudanläkaren är medicinare och ej tycker om att hantera kniven har han gjort en del operationer och gipsningar, och det har gått alldeles utmärkt. En gång hade vi en ful buk, som måste opereras. På kvällen var det för dåligt ljus, så att operationen måste uppskjutas till kl. 7 nästa morgon. En dansk kirurg var just på genomresa och opererade tillsammans med vår läkare. Han hann dock ej slutföra operationen utan måste bege sig till flygplatsen. Vår läkare fortsatte – och nu är patienten frisk och kry.