Den 30 maj skriver de ett långt brev till de anhöriga och till Thyra Johansson. Istället för de korta dagsnotiserna får vi genom det en mer sammanhållen berättelse. Det vi inte redan stött på i dagboken citerar jag nu ur brevet:

Denna söndag är en vanlig söndag härute. Dock med skillnaden att det redan regnar nu efter middag. Det händer inte så ofta och en annan sak är att jag är hemma hos Elsa och Signe. Jag har inte varit i någon av byarna utan idag var jag med i vår vackra kyrka här i Lakamte. Det var så att jag tyckte det var verkligt högtidligt.

Med  anledning av det så bifogar jag detta färgfoto på den ”vackra” kyrkan. Jag vet inte när det är taget men det passar in här.

EPSON MFP image

Idag har vi haft vår frukost lite senare. Vår Signe väcker Elsa någon gång efter sex på morgonen. Jag sover hårdare. Hon hör då våra två hundar skälla. Nu använder hon sig av tre ord. Det är: pappa, titta och ilá. Det senare är ett gallaord och betyder detsamma som titta. Signe går rätt stadigt på sina ben numera. – En av våra flickor kom i rätt tid till köket och lagade frukosten. Efter en stund ropade hon genom väggen till vårt sovrum: ”Ahon onkolal jigebal”. Det betyder: ” Nu går äggen i”.  Så får Elsa tá tiden och så ropar hon tillbaka efter fyra minuter: ”Ahon jibakal” – Nu räcker det. Vi tittade efter i våra tre stora bensinfat och de var alla fyllda med vatten under nattens timmar. Takrännorna gör god nytta. – Vår nattvakt gick hem till sin hydda och dagvakten var klar för att avlösa honom. Det  blev mer och mer liv och rörelse på vår tomt. Barnen kom med sina muggar för att gå till köket för att dricka kaffe. På söndagarna får de ett brödstycke istället för rostad majs, vete eller havre till frukost. 

Rätt snart visade sig våra barn igen. De hade ju alla fått nya kläder igår kväll. Och dessa hade  naturligtvis kommit på idag. Det var glada pojkar och flickor som visade sig. Till pojkarna lät vi under veckan sy helt nya, vita kläder. Det blir naturligtvis snart smutsigt, men så är de också lätta att tvätta. Alla flickorna fick inte nytt igår. Det var endast de minsta. Och de fick olika blusar och annat i koftväg. Årstiden är kallare och därför ville vi ge dem lite mera  att ha på  sig. Allt detta tog vi ur lådorna från Sverige. Givarna i Sverige borde varit här ute en dag sådan som denna.

Efter det att vi ätit frukost tog Karin itu med att hämta blommor för att pryda i kyrkan. Och den blir så vacker. Blommorna kommer mera flitigt nu efter regnen. Nere vid floden har vi funnit fina, röda rosor efter missionens förra tid härinne. Då nu allt törne och slingerväxter fått ge vika, har dessa rosor blommat så förunderligt rikt.

Redan före tredje ringningen hade Idossa gått till kyrkan för att öva på orgeln där. Han skulle också predika idag och han talade så gott. Det är så roligt att vi har sådana goda förkunnare härute. Han talade på amhariska och tolkades till gallinja av den kock, som Söderström hade. Han är numera lärare. Vi har fått en ny organist. Elsa är efterträdd av den nye indiske läraren, som regeringsskolan här har fått helt nyligen. Det är en fin man. Och han kan verkligen spela. Vi skulle inte vara rädd att ställa upp honom i konkurrens med vilken klockare som helst i Sverige. Hans fingrars rörelse över tangenterna är som en lek. Och han har med en gång funnit hur han ska spela för att få folket med i sången. Inte ens utgångsmarschen saknas. Vi är så glada för honom. Det hör till regeln att han efter mötet i kyrkan går med oss hem och äter middag.

EPSON MFP image

Och vid något sådant tillfälle har han fotograferats – här med  pappa. Jag får återkomma till det övriga som står i brevet senare i veckan.