Nu ska  ni få del av Johan Hagners andra artikel om Väckelsen i Galla. Den har just denna rubrik och den skrevs i månadsskiftet januari/februari 1948.

För att förstå väckelsen, som pågår här i hjärtat av Galla, är det nödvändigt att något beröra den miljö i vilken väckelsen vuxit fram. Inom denna del av Galla är de flesta människor starkt påverkade av den koptiska kyrkan. Nästan i varje by finns det en kyrka med en eller flera präster. Ända till efter kriget har de flesta av dessa levat i stor okunnighet i frågan om profan kunskap med en utbildning, som uteslutande tagit hänsyn till den kyrkliga kulturens behov. Efter kriget har en märkbar förändring inträtt härutinnan, i det att den teoretiska utbildningen beretts ett ökat utrymme i prästutbildningen. Man kan därför med tiden räkna med ett prästerskap som i fråga om kunskaper motsvarar tidens krav. Men även här utgör den nedärvda konservativismen ett icke så litet hinder, varför reformerna endast så småningom växer fram.

Vid sidan av den ännu i stort sett förstelnade koptiska kyrkan härskar här inne en djupt rotad hedendom med ett vitt utgrenat system av ande- och demondyrkan. I detta system ingår dyrkan av Satan med en utpräglad och vitt utbredd kult bland gallaerna. Denna kult utövas av de s. k. qalitja = trollmännen – de kan vara både kvinnor och män – och behärskar folktron i oerhörd grad.

Sedan följer en ganska detaljerad beskrivning av denna kult som vi dock inte kan få plats med i detta inlägg. Men vi går vidare till följande del med anledning av pappas engagemang i ärendet.

Den väckelse, som nu pågår här i det inre av Galla, har sin förutsättning i den sådd av evangelium, vilken pågått under många år. Varje abc-bok i och för sig så enkel och anspråkslös har varit det medel, som öppnat dörrar till gallaernas sinnen och hjärnan för evangelium; varje gallabibel – och de är spridda i tusental – är en evighetens sådd i hjärtevärldarna; varje sångbok – sliten och solkig vittnade om flitigt bruk – har bringat det spontana budskapet om en värld okänd för de flesta gallaer. 

Och nu! Det nya släktet får genom de många skolorna, som regeringen och även missionen öppnat, helt nya möjligheter till kristen kunskap än deras fäder. Även på detta område skördas idag frukterna av missionens gärningar däri, att minst 65% av alla regeringsanställda lärare har sin utbildning.

Så fortsätter han med att presentera ett ”redskap”:

Redskapet som Gud brukat här är en snickare, Ashana, som nu bor i byn Tjallia, där min första artikel var skriven. (Se 18:4a – Galla I.) Hans mor var en qalitja och han genomlevde sin ungdom i den hemska atmosfär, som detta yrke skapar. Som många gallaer plägar, så gick han med några åsnor och forslade kaffe, bomull och peppar till Sudan. På sina vandringar för att köpa dessa varor kom han till Herrmansburgarnas missionsstation i Aira, där han för första gången i sitt liv hörde evangeliet.

EPSON MFP image

Han kom till tro och med tiden också hans mor.

Personligen skulle jag haft svårt för att tro detta, om jag inte under min resa härinne bland dessa enkla gallaer sett dessa ting återupprepas inför mina ögon. Jag besökte för några dagar sedan en av de omvända qalitjorna, som endast för två månader sedan upplevde en sådan förvandling.

Även om det finns fler artiklar i Budbäraren från Hagners resa så nöjer jag mig med dessa. De andra för oss för långt från Elsa och Torstens verksamhet i Nakamte för 70 år sedan. Vill ni läsa mer får ni försöka få tag på Hagners bok GUDS UNDER I GALLALAND.