Den 24 januari skriver pappa bl.a. så här i dagboken: ”Pastor Hagner har farit förbi Lakamte och är nu inne i Wollega.” Den informationen har vi redan fått men det historiskt intressanta är den artikel för Budbäraren som Hagner skrev inne i Wollega just denna dag. Det han skrev denna dag och även senare blev sedermera grunden till hans bok GUDS UNDER I GALLALAND som kom ut i juni 1948. Med tiden blev denna bok en storsäljare. Boken kom ut i tre upplagor inom loppet av 1½ år. Vi närmar oss nu mycket intressant material i EFS missionshistoria. Ni ska här få läsa delar av bokens originaltext. Det som skrevs i Tjallia den 24 jan. 1948:

Från Tanganyika till det inre av Galla är det ett avsevärt avstånd. Största delen av sträckan har företagits med flyg – detta ovärderliga fortskaffningsmedel i missionens tjänst – men därtill också buss och bil. Slutligen när vägarna icke längre gjorde det möjligt att komma fram med bil, har missionärerna skaffat en ”jeep”, detta makalösa motorfordon för vilket inget hinder synes existera… Man kan inte upphöra att förundra sig över detta tekniska mästerverk, och man förstår till fullo – när man med jeepen nått det innersta av Galla – den amerikan som förklarade: ” Amerikas största vinst av det sista världskriget är jeepen.”

EPSON MFP image

Men till sist måste även jeepen lämnas här i denna Etiopiens fjällvärld- det skedde i byn Bodji – och vi måste ta till mulåsnorna för den sista delen av färden. Med en häpnadsväckande uthållighet trotsar mulåsnorna den brännande solen och de svindlande höjderna och djupa dalarna, där de smala, slingrande stigarna går fram.

Galla! – Bara det namnet sätter tiotusende svenska missionsvänners hjärtan i brand. Var inte detta det landet som blev målet för den nybildade Evangeliska Fosterl.-Stiftelsens första missionsförsök? Var det inte det folket – gallaerna- som blev föremål för missionsvännernas första varma, offrande kärlek? Ja, underliga Guds ledning! Var inte gallaslaven Nesib, den förste hedning som döptes av missionär Lundahl i M´Cullu, på Röda Havets brännande strand? I dopet fick han så namnet Onesimus och blev skaparen och grundläggaren av den litteratur, som idag utgör de källor ur vilka kunskapstörstiga unga män och kvinnor hämtar sin undervisning. Han mäktade ju ock att utföra det jättearbetet att ge sitt folk hela bibeln på deras modersmål., ett arbete som tog honom sexton år i anspråk. – Jo, Galla är med evighetens skrift inristat i den svenska missionshistorien…

Evangeliets väg till detta folk har varit lång och törnbeströdd men dess inflytande idag är i högsta grad överraskande… Nu skönjer man resultatet av de gångna årens prövande arbete. Ett arbete som haft sina svåraste fiender i etiopisk konservatism och klerikalism. På ofta hemliga vägar har litteraturen (som Onesimus fick lämna efter sig) förts in i landet och med sin egen inneboende andlighet och kulturella kraft brutit ned förskansningarna. Den har gått före evangeliets pionjärtrupper – de infödda evngelisterna – och banat väg för budskapet. Långt in i Galla bröt den kristna litteraturen mark.

Så kom budbärarna, både gallaer och missionärer. Den första gallaexpeditionen bestod av fyra personer, alla infödda, vilka startade från Massaua 1877. De var utbildade vid de skolor som ”väntansmissionen upprättade i M`Cullu, Gheleb och Eilet. Efter svåra strapatser och lidanden kom de 1882 till byn Bodji i provinsen Wollega, en dagsresa från den plats där detta skrives. Där upprättades den första evangeliska församlingen i Galla. Den etiopiska kyrkan jämte hedendomen med dess fruktansvärda vidskepelse och demontro har dock lagt oerhörda hinder i vägen för den evangeliska rörelsens framgång. Det har varit en sådd på en förhoppning under tro och bön. Och svaret har kommit. Idag bevittnar vi en andlig rörelse här, som utgör något av det märkligaste jag sett på något missionsfält. Därom vill jag berätta i en följande artikel.

Tjallia den 24 jan. 1948